... i mina ögon en ärofull uppgift. En uppgift jag hyser den allra största respekten och ödmjukheten inför... Och varje gång jag har en valpkull, blir jag varse om att det finna många olika sätt att vara hundägare på. Tankarna snurrar på djupet.

Jag säger inte att mitt sätt är det enda rätta. Absolut inte.

Vad är då ett hundägade för mig?

Det är ett åtagande som är livslångt. Jag kan nog inte komma på en enda orsak som skulle kunna få mig att ge upp någon av mina familjemedlemmar. För det är precis vad mina hundar är för mig. Fullvärdiga medlemmar av vår familj, precis som min man, min son och mig själv. Och katten förstås! Lika lite som jag skulle få för mig att omplacera min son...

Livet kan bjuda på en hel del överraskningar. Det vet jag. Men oftast är det situationer som går att lösa. Om man vill :)

Som uppfödare är det lätt att hundantalet ökar. Det har det gjort hos oss. Och många är de som är provocerade över detta. "Hur kan du ha så många hundar!?! Du kommer ju aldrig komma nånstans med nån av dem!!"

Komma någonstans...? Pjaa, på tävlingsplanen..? Nej, kanske inte. Men jag mäter nog min framgång i något annat ;) Som till exempel att jag vet, att mina hundar känner sig älskade, behövda och är sedda för dem de är. Inte för vad de presterar. Det är för mig en stor skillnad. Tänk att känna att man riskerar att elimineras ur sin familj för att man inte presterar tillräckligt bra...?

Jag brukar leka med tanken hur det skulle kännas om jag gjorde något fel eller inte presterade tillräckligt bra på jobbet, om jag skulle riskera att få flytta hemifrån då... För att jag inte dög. Hemska tanke!

Det måste finnas utrymme för felsteg i en relation. Skulle man fråga hundarna m alla gånger de anser att vi agerat irrationellt så skulle vi nog alla fått flytta hemifrån för längesen...

Att ha mål, när man skaffar valp är bra. Det är inte det jag säger, men det måste vara mål som är anpassade för individen (läs: hunden) och får aldrig någonsin uppnås på individens (läs: hundens) beskostnad! Då är det i mina ögon inga bra mål. Då har man inte skaffat hund av rätt anledning. Då blir hunden ett verktyg för självförverkligande. OCh då pratar vi om något helt annat...

Jag brukar även tänka tillbaka på den stunden då jag hämtade hem Willy. Min första egna valp. Det var en stund med mycket blandade känslor... Lycka såklart! Men även en känsla av enormt ansvar. Herregud! Här hade jag köpt ett liv för pengar och nu var det upp till mig att han skulle få det liv han förtjänade. Tänk om jag inte lyckades? Tänk om han blev olycklig? Det var ett ögonblick jag aldrig kommer glömma. Och den lojaliteten man får i en liten valp. Den villkorslösa kärleken som aldrig tar slut... Jag kan inte komma på något mer lojalt, än just en liten valp. Och den lilla kärleksmaskinen köper vi för pengar...

Jag tycker att det är varje hundägares skyldighet, oavsett de mål man har tillsammans med sin hund, att ha en äkta empati för sin bästa vän. Och då menar jag just den äkta empatin. Inget annat. Fuktinell empati har nog de flesta, men de som står för den äkta empatin är nog få.

Och det är något jag kräver av dem som vill köpa valp från mig. Att älska sin lilla valp/vuxna hund för det den är. Inte för vad den presterar. Det är så vanskligt att hänga upp sin lycka på tävlingsresultat eller utställningsresultat lika mycket som på avsaknaden av vissa specifika egenskaper. Hur många gånger har man inte hört "Min hund håller inte på tävling. Den är så ojämn." eller "Han/hon hade inte ett tillräckligt bra föremålsintresse".... Crap! säger jag. Eller delvis iaf ;)

Inställningen gillar jag inte. Det står jag för. Sen finns det några andra aspekter att väga in, men det blir ett annat inlägg ;)

...laddar jag för sista jobbhelgen innan en efterlängtad valpledighet! Jaa, eller ledighet är väl synd att kalla det ;) Jeesus vad trött man är efter en valpkull!

© National Geographic

Vi börjar gå in för nedräkning på riktigt nu då Cleo snart avverkat 8:e veckan i dräktigheten. Fostren är nu så gott som färdigbildade och kan kännas. Nu syns det genom huden hur de rör sig inne i magen. Cleo är nu ganska besvärad av sin tilltagna kroppshydda och promenaderna är minimala. Hon har även fått enorma tuttar :)

Valplådan är uppställd sedan länge och häromdagen iorningställde jag den så att den blev som en lya. Mycket uppskattat!
Jag har sänkt ner en mörk sänghimmel över lådan och endast ett hörn är öppet. Mörkt och inbjudande. Det tyckte Cleo också :) I lådan finns massor av "bäddmaterial" så som strimlade lakan mm som är perfekta att riva runt i. Om man är hund vill säga ;)

När hon hittade sin lya hoppade hon nyfiket in och började genast bädda. Herregud vad hon bäddade! Ljuset i filmsnutten är dåligt, men man kan höra henne rafsa :)

Hon höll nog på närmare en timme. Sen lade hon sig tillrätta och snarkade gott.

Bebisarna lever rövare i magen på henne. Hon tittar ofta på magen med en blick som undrar vad de gör därinne. Många frågar hur många jag tror att de är. Jag vet faktiskt inte. Ena sekunden tror jag att de är fyra. Nästa sekund ser jag henne ur en annan vinkel och tror att det är 14... Haha! Struntsamma hur många de är. Bara de kommer ut och mår bra.

Cleo tvättar sina tuttar omsorgsfullt och bäddar iordning i valplådan. Hon är en god mor. Ovanstående är värkstimulerande övningar så jag hoppas innerligt att hon inte gör det för mycket nu... Jag ska ju jobba i helgen, så än får de inte titta ut ;)

Ha en härlig helg allesammans!

... i ordets rätta bemärkelse. Cleo har nu gått 47 dygn från parning och hon har börjat boa in sig ordentligt. Hon äter som om varje måltid vore den sista och har stora krav gällande komfort. Störtskön! Promenaderna börjar bli lite krävande för henne men vi tar det i hennes mak. Inte så att hon inte vill gå på promenad, det vill hon mer än gärna! Men kroppen är lite större än vad hon är van vid ;)
Samma sak när det gäller träning. Hon är på, som alltid, men det är lite klurigt då hon inte är lika smidig som hon är van vid.... Snart sju veckor gången och mycket händer i magen :)

  
© National Geographic

Under denna vecka börjar pälsen växa ut och färgmarkeringarna blir synliga. Tassarna och trampdynorna är nu färdigbildade. Fostret liknar nu en färdig nyfödd valp men kan inte överleva utanför livmodern än. Från denna tidpunkt är det egentligen bara storleken som förändras. Förbeningen i skelettet är så lågt framskriden att man från dag 49 kan se fostren på röntgen. Nu är det möjligt att se fosterrörelser och tikens buk är tydligt förstorad. Även mjölkproduktionen är påbörjad.

Klicka på länken nedan. En filmsnutt från National Geographic som är magisk!

http://channel.nationalgeographic.com/series/in-the-womb/4046/Overview#tab-Videos/06237_00

Nu ska jag åka och köpa lite mer hundmat... Känns inte som vi gör annat just nu ;)
Ha en trevlig helg allesammans!

... som jag så länge bävat för. Dagen då jag skulle springa på en boxer.

Jag har "hållt mig" från det i över ett år nu...
Tack o lov var jag oförberedd, för annars hade jag nog aldrig gått dit. När jag klev in i väntrummet hos veterinären, satt han där. Som den alldeles ljuvliga skapelse han var. En tigrerad hane, med vita tecken. 9 år gammal.

Det var som att få ett slag i ansiktet. Även om han inte var särskilt lik Walle, så var det ändå så många drag som påminde om honom.

Han var så där lugn som Willy var. Som egentligen inte är särskilt rastypiskt för boxer... Det var så fruktansvärt jobbigt att titta på honom. Samtidigt som jag inte kunde se mig mätt. Och jag kunde inte sluta le....

Beanie, som var med mig, blev överlycklig! De var ett bekant möte på något konstigt vis. Hon pratade och flirtade för allt vad tygen höll...

Där satt vi, hon och jag, och bara tittade. Jag log och tårarna brände i ögonen.

Så från att ha känt mig stark ett tag nu, så for jag återigen ner i avgrunden. Den börjar bli välbekant nu.

Hoppas du har har det bra, hjärtat. Du fattas mig så innerligt. Varje dag. Varje sekund. Nu.

...premiärsov Cleo i valplådan. Hon var mycket nöjd över att den kommit på plats. Även om hon sedan parning varit på det klara med att hon är dräktig så är hon det garanterat det nu. Hon ligger likt en diva i soffan och väntar på att bli servad. Förra veckan gjorde vi ultraljud och veterinären räknade till minst 7 st. Så roligt! Hon har börjat expandera redan och verkar vara riktigt nöjd med tillvaron.

Aptiten har återkommit och det med besked! Nu är det viktigt att se till att hon(läs: valparna) får det de behöver utan att hon blir fet. Vi tar våra rundor i skogen och promenaderna generellt går ut på att hitta det äckligaste som går att uppbringa och äta det... Osams är bara förnamnet! ;)

Precis som gravida människor har madame C även hon en specifik craving: Ägg!

Fick hon, skulle hon äta ägg tills de kom ur öronen på henne...

Det är så häftigt att se hur hela tjejligan gått in i graviditetsmood. De hjälps åt att hålla koll och larma om någon kommer i närheten av tomten. Jag log för mig själv imorse då jag konstaterade hur mycket smultron vi hade i diket bakom staketet... Undrar varför ingen plockat dem..? *moahahahaaaa*

Annars är det lågtempo här hemma, Beanie & Dilla är på väg att gå in i skendräktighet och har samma mentala status som den gravida.
Ambra däremot skulle gärna göra några knop extra ;) Hon har varit överförtjust då Jeppe fick en ny pool på altanen. Lite större och lite djupare än den gamla. Amen, sa Ambra och hoppade i. Där går hon, varv efter varv och fångar plasket från tassarna. Hjärtat! Snart blir hon åtta år... Tänk vad tiden går.

Den hunden har jag mycket att tacka för <3

Inget undgår SÄPO... Inget.

En siesta är var gravid kvinnas rättighet. Men jag hade nog valt soffan istället...

Cleo har påbörjat vecka 6 i dräktigheten. Det är mycket som händer i magen nu. Öronsnibbarna och ögonlock växer och täcker i slutet av veckan örongång och ögon. De yttre könsorganen börjar förändra sig i riktning mot han- och honkön. I början av veckan skiljas tårna helt, och i slutet av veckan börjar klorna bildas. Morrhår börjar så smått växa ut och tarmsystemet lämnar navelsträngen och befinner sig nu i bukhålan.

Hos tiken ses en svag rosafärgning av bröstvårtorna, och beroende av antalet valpar kan magen börjar puta lite smått...

Bilden nedan visar ett foster som är 30 dagar gammalt.

(©National Geographic)

Nedräkningen har startat... Och jag vet att det finns ett gäng boande & förväntansefulla som räknar ner tillsammans med oss :) Snart så...

Det var alles för denna gången.

På återhörande!

... är nu bokat!

Favorit i repris och det blir Kloten även denna gång :) Jag ÄLSKAR det stället! När hösten är som vackrast och kylan gör entré.... Då ger vi oss hundidioter ut till skogs!

Den 20 oktober smäller det! Vi kör torsdag till söndag, precis som förra året.

Det finns ca 15 platser, födelade i tre stugor. Det blir ungefär samma kostnad som förra året... Hundträning i massor, bastubad, fina stugor, hemlagat käk, ett glas vin eller två *hrrmmm* och mysigt umgänge med mycket skratt utlovas!

Såååå.... Försten till kvarn!
DeVeritas-telningar har förstås förtur ;) Jag hoppas att ni som väntar på valpis hänger med också. Jag gör en speciallösning för er, så att det passar småttingarna.

Intresseanmälan via mail: frida@deveritas.se och sedan en kommer en bindande anmälan med betalningsinfo.

Vilka hänger på i år...?

Klockan är snart elva och det är fortfarande ljust ute. Mobilt bredband, laptop & ett glas rosé under filten på verandan... Life is sweet.

Så nu sitter jag och fiffilurar på om vi inte ska ha ett läger i år ändå...? Jag har ju bokat in oss i Kloten under KristiHimmelfärd 2012. Det är redan klart.

Men så blir jag ju sååå sugen på att köra nåt i höst ändå... Lägertarmen drar!

Skogen hela dagen, mysig middag, skitsnack, bastu, ett glas vin eller många.... Jaa, allt det där mysiga!

Oktober....? Vilka är på?

...och kroppen är trött & frusen. Regnet hällde ner över oss under söndagen. Det hör verkligen till på nåt sätt. Det där usla vädret. Stundtals regnade det i sidled.

Som tur var hade Kicki tagit med sig ett gigantiskt tält vilket vi kamperade under. Du är bäst, Kicki!

Under lördagen var det tänkt att båda pojkarna F skulle ställts ut. Så blev inte fallet. Bosse var fortfarande under karens med tanke på preparaten han fick då han opererade tassen och Frasse lyckades med bedriften att dra upp sin muskelskada han ådrog sig för ett par månader sedan.... Så inga ungtuppar var med.

Berit & Dilla gjode sina exteriörbeskrivningar för Korning på lördagen. Bo Wiberg beskrev dem båda och godkända blev de.

Dilla med sin enorma bröstkorg & front... Är man Bönunge så är man.

Bosse granskar Berran under lupp.       

Många var de som ville diskutera Berits svans. Den väcker många känslor ;)

  På söndagen ställdes Berit i öppenklassen tillsammans med 31 andra tikar. Kvalitén på startfältet var hög. Många fina tikar var på plats.
Berit fick SG med en toppenfin kritik! Svansen var det enda domaren hade att anmärka på. Surprise! ;) Rama in kritiken, Karro, och var stolt! Hon uppförde sig exemplariskt som vanligt :)

Och slutligen en bild på stjärnan. Trots hällande ösregn kroknade hon inte, lilla Berit! Hon är one-of-a-kind!

Helgen till ära har vi dessutom haft celebert Norrlandsbesök i form av Caisa <3 

Hundarna var överlyckligaa då hon hade med sig både skank, märgben, köttbullar & spengummin... Happiness!

Dilla & Ambra har dessutom tyckt att det varit jättemysigt med en nattlig gäst på övervåningen :)

Det har vaarit såååå mysigt! Många mysiga samtal, galna hundfotograferingar, god mat och bara varande.... I like it!

Som synes är Caisan skyldig till bilderna ovan (inte dem på Berits exteriör, för de har Karro tagit), och även till många fler fina bilder på mina flickor... Jag skall dela med mig av dem snart. Riktigt ögongodis!

Have a great day!