Casa DeVeritas

Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Frida - 25 februari 2013 13:03

.... Längtan till alla de där underbara sakerna man gör med hundarna när det är barmark. Längtan till årets läger.
Mer info om lägret finns på hemsidan. Det finns fortfarandet några få platser kvar...

En bildkavalkad från förra året:

Det här är nog det vi gör mest på lägren.... Skrattar! Internskämten haglar och humorn är som bäst när den är som torrast. Nåt år vill jag minnas att jag skrattade så att jag fick utslag över hela kroppen.
 

Urmamman & Gimli med sin favoritleksak: Mormors tröja!



 

"Titta på mig när jag pratar med dig" är ett av internskämten. Sofie & Gimli förstår precis.


 

Herr & fru. Om de själva får bestämma.


 

Susy är inte bara Världens Bästa instruktör. Hon är även en hejjare på att lära ut gymnastiska övningar för att göra oss vigare och smidigare. Ni ser ju själva ;)



 

Välbehövligt taktiksnack :)


  

Här kommer viga Berit!


 

Och här kommer ett annat vigt ekipage :) Efter dagarna i Kloten återvänder vi hemåt likt viga pumor....

 
Mysstynd eller tvångskel?


 

Äftä di vare än väcka i di värmländske skogera ble man så här löckli å vig, sörrni! Dä räktet schprätte i bena på'na :))))  




ANNONS
Av Frida - 22 februari 2013 22:19

 


Dagar som gör så fruktansvärt ont. Idag är en sån dag. Dagen som symboliserar året som gått sedan vi skiljdes åt. Du och jag. Ett helt år har passerat. Och jag minns den fruktansvärda dagen som igår. Ända in i minsta detalj. Dagen då jag lyfte luren för att ringa det där samtalet som jag bävat för så länge. Samtalet som skulle sätta punkt för ditt lidande. Ditt vilda liv. Din gamla trasiga kropp skulle äntligen få ro. Jag ville inte. Men jag hade inget val. Dina ögon talade klartext. Du ville inte längre.
Vi stannade bilen vid skogen och tog en sista promenad. Aldrig har jag sett dig så levande. Varendaste cell i din kropp sprattlade av liv. Där gick jag, med tårarna rinnandes nerför kinderna, och tänkte att det var vår livs sista promenad. Paniken rev i mig. Jag var inte redo. Jag ville sätta mig i bilen och köra bort. Långt bort. Där ingen kunde hitta oss...

MInnena jag har av dig är fantastiska. JAg ler varje gång jag pratar om dig. Du känns så levande fortfarande. Men nu har det gått ett helt år. Våren kom och med den kom solen och värmen. Da andra låg på altanen och njöt av solen. Precis som du. Du älskade att sola. OCh bada. Våra simäventyr var av en lugnare modell denna sommar då  vårt älskade sjöodjur lämnat oss. Du har alltid lärt de andra valparna att simma. Nu fanns däf ingen som ville axla den rollen. Stinan kan inte simma än. Du hade lärt henne på bästa sätt. Det vet jag...
Hösten kom och likaså vintern. Oavsett årstid så fattas du oss... Du har ju alltid funnits där. Alltid. 

Stina har fått så mycket av dig. Det gläder mig nåt enormt! Hon är så lik dig. LIka tokig. Lika vild. Lika vacker.


Våren är på väg igen. Fåglarna kvittrar och ljuset har återvänt. Tiden går. Livet är fyllt av glädje och kärlek. Många fina händelser. Det är fint. Men samtidigt är jag rädd. Livrädd. Livrädd för att jag skall glömma....
Men jag glömmer dig aldrig, Ambran. Du är för alltid en del av oss alla. Pussa Walewska.  

Jag ville egentligen bara berätta att jag tänker på dig. Ofta. Jag älskar dig.

Kärleken dör aldrig.
 

ANNONS
Av Frida - 4 november 2012 18:17

Den här gossen kan man inte annat än älska... Nog för att matte Sofie har fått ett och annat (läs: MÅNGA) gråa hår sedan lillsnoppen flyttade från barndomshemmet till Påskallavik.

Jag hittade dessa bilder när jag letade efter annat, och kunde inte låta bli att lägga upp dem...
De säger allt! See for yourselves. Jag tror ni förstår... *ler*
You gotta love him!


Tack Sofie för allt du gör för vildingen  

             

Av Frida - 21 oktober 2012 16:35

.... till vintern är stor. Jag längtar likt ett barn efter snön. Jag kommer nog aldrig bli vuxen på den punkten.
På torsdag har de lovat snö... Hoppas!
     

Av Frida - 6 juli 2012 12:40

... än en gång, att vi alla värderar saker och ting olika. Och det är helt ok. Dock finns det vissa saker som jag aldrig kommer att förstå. Hur mycket jag än försöker, så fattar jag det inte.

En av de sakerna är hur man kan överge sin hund eller något annat husdjur för den delen. Det finns säkert många godtabara anledningar till att omplacera sin hund. Det är inte det jag opponerar mig emot. Utan den här utbyteshandeln som tyvärr blir mer och mer en trend och vanligt förekommande.
I jakten på den "perfekta" valpen. Är den inte perfekt anses det helt legitimt att omplacera den och söka lyckan i någon annans valplåda.

Ifall någon missat det faktum att den perfekta valpen inte existerar, så skriver jag det igen. Den perfekta valpen existerar inte. Det gör inte heller den perfekta familjen, pojkvännen eller hundägaren heller. Surprise!
Jag kommer aldrig att sympatisera med dem som söker tröst och empati då de "tvingas" att omplacera sin hund eller valp för att de anser att de inte "klickar" som ekipage. Det är helt och hållet självvalt. Den enda det är synd om är hunden som tvingas att lämna sin enda trygghet. Sin familj. Förhoppningsvis får hunden det bättre i ett annat hem ändå, där den blir älskad för den den är, oavsett föremålsintresse eller spårförmåga.
Eller fenomenet att man skaffat sig en hund som blev för "jobbig" (som behöver gå på promenader, drar i koppel, biter sönder saker hemma eller andra hemska beteenden...), så verkar det vara busenkelt att byta ut den mot en mindre jobbig hund. Voila! Plättlätt.

Att dessutom välja att överge en av de mest lojala varelser som finns på denna jord, en hund. Det värker i hela mig.
Och vi undrar varför samhället får ett allt hårdare klimat? Barnen matas tidigt med erfarenheten att allt är utbytbart. Så även en levande varelse som faktiskt nyss var en familjemedlem. Hur tänker man som förälder då?Varför skulle barnen då ens bry sig om andra människor? Eller är det skillnad på djur och människor rent värdemässigt?
Empatin är snart en raritet. And it scares the shit out of me...


 

Av Frida - 20 juni 2012 19:06

...i kvälls solen på min altan med ett glas vin och min dator. Jag sitter och planerar min framtid. Stort va!?
När jag smakar på orden pirrar det i magen. På ett sånt där mysigtläskigtpirrigt vis.

Idag var det som att det gick upp för mig att jag står inför en ny era i mitt liv. En ny etapp. En ny spännande framtid. Undrar vad den bär med sig...?
Jag var i lokalen idag och visade min kära vän Karolina vart jag kommer att kampera inom kort. Jag visade min och Annas lokal. Vårt. Vi ska bygga om. Flytta väggar. Lägga in nya golv. Måla. Fixa. Skapa den där drömmen som vi haft så länge. Drömmen om en oas. En gemensam dröm som vi haft på varsitt håll, utan varandras vetskap. Så plötsligt korsades våra vägar och nu står vi inför att öppna upp. Öppna upp för vår dröm. Vår framtid. Häftig känsla!


Vi har en fullspäckad sommar framför oss. Massor skall göras. Loggor, hemsidor, renoveringar, skyltar och massor av annat... Men det är verkligen ett lyxproblem. Att få den chansen jag har fått, är få förunnat. Och jag vet det. Och för det är jag oerhört tacksam.

Jag har ett enormt lugn inombords. Ett lugn som bottnar i en tillit. Allt kommer att ordna sig. Jag känner det.
Det här är mitt livs största satsning. Och jag är redo. Ready for takeoff!


Jag var ung när jag för första gången provade mina vingar som egen företagare. 24 år. Jag hade en affärsidé och jag visste att jag skulle göra det bra. Och det gjorde jag. Så här i efterhand har jag många gånger tänkt att jag var GALEN! Men det var nog den galna sidan i mig som gjorde att det blev av. Annars hade jag nog varit servitris än.... Och det gick ju alldeles förträffligt. Tänk om jag aldrig vågat....? Det hade jag inte velat vara utan.


Samma sak denna gången. Det är på intet sätt en optimal tidpunkt i mitt liv att bygga upp en ny verksamhet. Samtidigt har jag aldrig varit mer redo. Hoppar jag inte på tåget så rullar det vidare. Så är det. Och när Anna frågade visste jag med en gång att jag skulle med på resan.  Utan tvivel.


Apropå resa... Jag påbörjade mitt livs resa våren 2010. Av min vän Malin hade jag fått en sk SmartBox. Ni vet en sån där överraskningslåda där man kan välja en behandling eller upplevelse. Länge satt jag och bläddrade i den där och visste inte riktigt vad jag ville göra. Så en dag såg jag den här bilden:

 

Den bilden kommer jag aldrig att glömma. Till att börja med var den så himla fin. Men den hade något den ville säga mig. Den kom att bli en vändpunkt i mitt liv...

Bilden presenterade ett företag som heter Existens och de erbjöd ett coachingsamtal. Sagt och gjort, jag bokade in mig på det då jag för tillfället hade en konflikt i mitt liv som jag kände att jag behövde lite vägledning kring.

Den dagen jag mötte Mia på Existens kommer jag aldrig att glömma! Jag har nog inga ord för att beskriva det mötet.... Eufori. Kaos. Kärlek. Styrka. Möjligheter. Attraktion. Glädje. Rädsla. Frustration. Jag hade ett själsligt kaos när jag lämnade mötet.

 


Där någonstans, i detta kaos av känslor, beslutade jag mig för att för en gångs skull prioritera mig själv och gå deras utbildning Coaching for Life. Det är det bästa jag har gjort. Punkt slut. 

De männsikor jag har mött.De upplevelser jag har fått. Deras livsberättesler jag fått ta del av. Och framför allt har jag fått lära känna mig själv.....

Det är en upplevelse jag önskar varendaste en. En sån simpel sak men som ändå är så svår. Att vara sann mot sig själv.
Jag kämpar varje dag. Men idag är det liiiite lättare. För jag tycker om mig själv. På ett helt annat sätt än förut.
Jag inser just att jag skrev orden: jag tycker om mig själv. Och jag menar det. Wow!

Mia Lehndal, Annette Forslund och alla andra på Existens kommer alltid att vara fina förebilder för mig. De symboliserar något fint. Något häftigt. Något livsviktigt. Tack för att jag fick chansen att lära känna er och för att ni öppnade mina ögon när jag som mest behövde det. Tack ni fina!

Att vara sann mot sig själv är nog det största steget jag någonsin tagit när det gäller personlig utveckling. Det går liksom inte att lura sig själv som det gör med många andra "metoder". Antingen så är man sann eller så är man det inte. Jag säger inte att det är lätt sju dagar i veckan, men jag försöker.


Jag är en person som har oerhört lätt för att tycka om människor. Jaa, djur också, men även människor. Jag delar med mig, jag hjälper och jag bryr mig. Oj, vad fint det lät ;) Men det är faktiskt sån jag är...
Genom åren har jag fått mig många törnar. Big time! Idag tänker jag lite annorlunda än vad jag gjorde för 10 år sedan. Jag sätter mig själv först. Jag försöker i alla fall. Om jag lyckas? Inte alltid.


 


Det har gjort att jag förlorat några vänner under resans gång. Vänner som har stått mig mycket nära och som har betytt oerhört mycket för mig. Livet har sina överraskningar för var och en. Och ibland måste man välja. Tyvärr.
Jag vet inte än om jag valt rätt. Det enda jag vet är att jag var sann mot mig själv. Och det betyder mycket för mig.

Livsöden tvinnas. Vägar korsas. Vissa blir en väg för all framtid. Andra inte.


Jag pratade med min goda vän Maria häromdagen och vi pratade om min framtid. Medan vi pratade slog det mig, att jag uppfyllt en dröm. En dröm, som var fullständigt ouppnåelig för mig för dryga 10 år sedan...
Jag mindes då jag träffade Stefan Rosén för första gången . Det var 2005 och jag sökte upp honom för att få ett träningsprogram för Beanie. Jag minns att jag var superimpad över hans kunskap och kände genast att "det här skulle jag också vilja pyssla med".... Dock kändes det som "miljonen på månen".... Hur skulle lilla jag kunna bli nåt sånt? Det var ju massor av utbildning och kunskap och en lång väg att vandra som jag aldrig skulle klara av...


Här står jag nu. Snart färdig Fysioterapeut för Hund. Utbildad av de bästa. Med ett gediget kunskapsbagage.
Jag insåg då, medan vi pratade, att jag uppfyllt en dröm. En dröm som kändes som att den skulle förbli just det: en dröm.
Och nu lever jag min dröm. Den är på riktigt.
Vi grät en skvätt, Maria och jag. Känslan var obeskrivlig. Och det är den fortfarande.


Det här är början. Början på resten av mitt liv.


 



Av Frida - 19 juni 2012 22:54

.... Så även denna gången. Gulli & Cayenne, nyfiknast på detta jordklot!
Bilden är hederligt stulen från www.fyrfotingarna.se


Av Frida - 18 juni 2012 13:27

...var en helg i hunderiets tecken. Som alltid. Nästan.

Det var dags för årets SSU, dvs Svensk SegrarUtställning för Rottweiler på Södertälje BK. Vädret brukar vara ett stort samtalsämne dessa helger då det antingen är 30 grader md stekande sol alternativt hällande ösregn. Detta år gick i det sistnämndas tecken. Fy bövelen va blött det var!!!!
Trots regnställ och paraply var jag dyngsur ända in till underkläderna. Gympadojjorna gav upp efter en kvart och det sipprade upp vatten på OVANSIDAN av skorna. Nice. Nåväl, man kan ju inte bli mer än genomblöt. Eller....?

Det har varit ett dalande deltagarantal på SSU:n de senaste åren vilket är tråkigt. Det är mycket springa i ringen, vilket jag tror avskräcker många. Hundarna skall ställas på dubbelhandling vilket de flesta inte är vana vid heller. Nu står arrangerande kommitté inför att eventuellt avskaffa SSU:n vilket jag tycker känns trist. Men jag förstår dem.


Några roliga resultat har vi dock från helgen :


Duke genomförde sin exteriörbeskrivning för Korning med resultatet GK vilket gör att han numer kan titulera sig KORAD! Grattis Jessica & tack för att ni kom! Han var en fröjd att ha att göra med :)


Lille Gimli ställdes i Valpklass hanar 9-12 månader där han placerade sig på en 3:e plats med omdömet VV (=mycket lovande) och med en kalasfin kritik! Grattis Sofie! Fick du blodad tand nu? ;)

Det var blött som synes. Riktigt blött! Och halt ;) Mitt mål var att ta oss runt i ringen stående och det klarade vi av tack o lov! Gimli är en galet rolig hund med stor potential. Tack för att du tar hand om honom så fint, Sofie!


 

Bara att rama in, Sofie! ;)

Helgens finaste insats stod lilla Lima och matte Annika för! De debuterade i Rallylydnad. Enligt uppgift skötte lilla Lima sig strålande men matte kunde inte skilja på höger och vänster *ler*... Nästa gång sitter det som en smäck, Annika! Jag är mäkta stolt över er, oavsett poäng!

 

Att debutera på tävling endast 10,5 månader gammal är imponerande. Duktiga Lima! Å duktiga Annika! Tack för att du tar hand om lilla Limis så fint <3


Kram från en mäkta stolt Urmamma!       

Presentation

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29 30
31
<<< Juli 2015
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Casa DeVeritas med Blogkeen
Följ Casa DeVeritas med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se