Casa DeVeritas

Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Frida - 27 maj 2013 06:24




  

 


 


... hade Rottweilerklubben rasspecial på Uppsala BK. En härlig dag i solen med trevliga bekantskaper och många fina hundar. DeVeritas hade med två representanter: Bosse & Dilla.
Bosse (DeVeritas Fantazmic Fo-Bo) fick Excellent men blev oplacerad. Ett stort tack till Jojo som alltid visar Bosse så fint trots allt gruff runtom i ringen.
Dilla fick Excellent hon med och slutade på en 3:e placering i en öppenklass av hög kvalitet.
Dagen till ära fick Bosse även en godkänd exteriörbeskrivning för Korning. Gratis Nilla!
Visst är han ögongodis, den där Bosse!?     

Av Frida - 26 maj 2013 16:08

Det var verkligen evigheter sedan jag bloggade... Mycket har hänt. Ömsom vin, ömsom vatten. Precis som livet i största allmänhet med andra ord.

Jag brukar vara duktig på att blogga i valptider, så vad passar väl bättre än att sätta fart nu....?

Idag har madame Dill nämligen börjat löpa!!!!!   


         

Av Frida - 29 mars 2013 07:25

Igår hade jag äran att få ha hela tre stycken G-barn i huset. Utöver Stina & Gulli så tittade Gimli med bihang förbi. Han har blivit så stor, mitt lilla hjärta!
Tack för titten, Sofie & Fredde!

             

Av Frida - 25 februari 2013 13:03

.... Längtan till alla de där underbara sakerna man gör med hundarna när det är barmark. Längtan till årets läger.
Mer info om lägret finns på hemsidan. Det finns fortfarandet några få platser kvar...

En bildkavalkad från förra året:

Det här är nog det vi gör mest på lägren.... Skrattar! Internskämten haglar och humorn är som bäst när den är som torrast. Nåt år vill jag minnas att jag skrattade så att jag fick utslag över hela kroppen.
 

Urmamman & Gimli med sin favoritleksak: Mormors tröja!



 

"Titta på mig när jag pratar med dig" är ett av internskämten. Sofie & Gimli förstår precis.


 

Herr & fru. Om de själva får bestämma.


 

Susy är inte bara Världens Bästa instruktör. Hon är även en hejjare på att lära ut gymnastiska övningar för att göra oss vigare och smidigare. Ni ser ju själva ;)



 

Välbehövligt taktiksnack :)


  

Här kommer viga Berit!


 

Och här kommer ett annat vigt ekipage :) Efter dagarna i Kloten återvänder vi hemåt likt viga pumor....

 
Mysstynd eller tvångskel?


 

Äftä di vare än väcka i di värmländske skogera ble man så här löckli å vig, sörrni! Dä räktet schprätte i bena på'na :))))  




Av Frida - 22 februari 2013 22:19

 


Dagar som gör så fruktansvärt ont. Idag är en sån dag. Dagen som symboliserar året som gått sedan vi skiljdes åt. Du och jag. Ett helt år har passerat. Och jag minns den fruktansvärda dagen som igår. Ända in i minsta detalj. Dagen då jag lyfte luren för att ringa det där samtalet som jag bävat för så länge. Samtalet som skulle sätta punkt för ditt lidande. Ditt vilda liv. Din gamla trasiga kropp skulle äntligen få ro. Jag ville inte. Men jag hade inget val. Dina ögon talade klartext. Du ville inte längre.
Vi stannade bilen vid skogen och tog en sista promenad. Aldrig har jag sett dig så levande. Varendaste cell i din kropp sprattlade av liv. Där gick jag, med tårarna rinnandes nerför kinderna, och tänkte att det var vår livs sista promenad. Paniken rev i mig. Jag var inte redo. Jag ville sätta mig i bilen och köra bort. Långt bort. Där ingen kunde hitta oss...

MInnena jag har av dig är fantastiska. JAg ler varje gång jag pratar om dig. Du känns så levande fortfarande. Men nu har det gått ett helt år. Våren kom och med den kom solen och värmen. Da andra låg på altanen och njöt av solen. Precis som du. Du älskade att sola. OCh bada. Våra simäventyr var av en lugnare modell denna sommar då  vårt älskade sjöodjur lämnat oss. Du har alltid lärt de andra valparna att simma. Nu fanns däf ingen som ville axla den rollen. Stinan kan inte simma än. Du hade lärt henne på bästa sätt. Det vet jag...
Hösten kom och likaså vintern. Oavsett årstid så fattas du oss... Du har ju alltid funnits där. Alltid. 

Stina har fått så mycket av dig. Det gläder mig nåt enormt! Hon är så lik dig. LIka tokig. Lika vild. Lika vacker.


Våren är på väg igen. Fåglarna kvittrar och ljuset har återvänt. Tiden går. Livet är fyllt av glädje och kärlek. Många fina händelser. Det är fint. Men samtidigt är jag rädd. Livrädd. Livrädd för att jag skall glömma....
Men jag glömmer dig aldrig, Ambran. Du är för alltid en del av oss alla. Pussa Walewska.  

Jag ville egentligen bara berätta att jag tänker på dig. Ofta. Jag älskar dig.

Kärleken dör aldrig.
 

Av Frida - 4 november 2012 18:17

Den här gossen kan man inte annat än älska... Nog för att matte Sofie har fått ett och annat (läs: MÅNGA) gråa hår sedan lillsnoppen flyttade från barndomshemmet till Påskallavik.

Jag hittade dessa bilder när jag letade efter annat, och kunde inte låta bli att lägga upp dem...
De säger allt! See for yourselves. Jag tror ni förstår... *ler*
You gotta love him!


Tack Sofie för allt du gör för vildingen  

             

Av Frida - 21 oktober 2012 16:35

.... till vintern är stor. Jag längtar likt ett barn efter snön. Jag kommer nog aldrig bli vuxen på den punkten.
På torsdag har de lovat snö... Hoppas!
     

Av Frida - 6 juli 2012 12:40

... än en gång, att vi alla värderar saker och ting olika. Och det är helt ok. Dock finns det vissa saker som jag aldrig kommer att förstå. Hur mycket jag än försöker, så fattar jag det inte.

En av de sakerna är hur man kan överge sin hund eller något annat husdjur för den delen. Det finns säkert många godtabara anledningar till att omplacera sin hund. Det är inte det jag opponerar mig emot. Utan den här utbyteshandeln som tyvärr blir mer och mer en trend och vanligt förekommande.
I jakten på den "perfekta" valpen. Är den inte perfekt anses det helt legitimt att omplacera den och söka lyckan i någon annans valplåda.

Ifall någon missat det faktum att den perfekta valpen inte existerar, så skriver jag det igen. Den perfekta valpen existerar inte. Det gör inte heller den perfekta familjen, pojkvännen eller hundägaren heller. Surprise!
Jag kommer aldrig att sympatisera med dem som söker tröst och empati då de "tvingas" att omplacera sin hund eller valp för att de anser att de inte "klickar" som ekipage. Det är helt och hållet självvalt. Den enda det är synd om är hunden som tvingas att lämna sin enda trygghet. Sin familj. Förhoppningsvis får hunden det bättre i ett annat hem ändå, där den blir älskad för den den är, oavsett föremålsintresse eller spårförmåga.
Eller fenomenet att man skaffat sig en hund som blev för "jobbig" (som behöver gå på promenader, drar i koppel, biter sönder saker hemma eller andra hemska beteenden...), så verkar det vara busenkelt att byta ut den mot en mindre jobbig hund. Voila! Plättlätt.

Att dessutom välja att överge en av de mest lojala varelser som finns på denna jord, en hund. Det värker i hela mig.
Och vi undrar varför samhället får ett allt hårdare klimat? Barnen matas tidigt med erfarenheten att allt är utbytbart. Så även en levande varelse som faktiskt nyss var en familjemedlem. Hur tänker man som förälder då?Varför skulle barnen då ens bry sig om andra människor? Eller är det skillnad på djur och människor rent värdemässigt?
Empatin är snart en raritet. And it scares the shit out of me...


 

Presentation

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2020
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards