... närmar sig med stormsteg. Åh vad jag längtar! Det är precis vad jag behöver just nu... Massor av rolig hundträning, härliga människor, bastubad, god mat och ett glas vin eller flera *ler*

Det finns några plaster kvar att fylla. Så alla ni, med DeVeritas vovvs eller med Ambra-barn, som ännu inte anmält er men som ämnar vara med, behöver jag få veta under denna vecka. Ni har "förtur" till lägret. Annars fyller jag på från reservlistan med utbölingar som vill vara med :)

Infon finns på hemsidan: www.deveritas.se/Aktiviteter.html

Släng iväg ett mail i sådana fall... Tjing!

En galen Beeeeerit :)

... att du är borta. Borta för alltid.

Jag hade köpt jordgubbar. Du älskade jordgubbar. Eller du hat-älskade dem. Du kom som ett skott och ville alltid ha. Du var den enda som var intresserad. Du såg ut som att det var oxfilé jag hade i handen. När du fick jordgubben, tog du den mellan tänderna och gick iväg. Du la den på nåt strategiskt ställe och tvingade i dig den. Det var nog inte ett dugg gott. Det såg inte så ut i alla fall. Men sen kom du raskt tillbaka och ville ha mer. Fick du en till, blev du lika glad som när du fick den första å så gjorde du om samma procedur igen...

Det är tomt här hemma utan dig. Du hade en plats som ingen någonsin kommer fylla. På slutet sov du mest. Helst under trappan. De andra har gått där och luktat efter dig varje dag. Beanie är den som visar med hela kroppen att du fattas oss. Hon kryper in under trappan och rullar ihop sig till en liten boll, precis som du gjorde. Där ligger hon länge, länge och bara tittar. Jag säger till henne att jag förstår. JAg saknar dig lika mycket jag. Om inte mer...

Igår var den första riktigt varma dagen för i år. Vi satt på altanen, jag och din vovvefamilj. Och då mindes jag hur mycket du älskade den här tiden som kommer nu. Du låg ute, från morgon till kväll och bara njöt. Du söp in varendaste liten molekyl av våren. På kvällen fick jag kommendera in dig med ett bestämt pekfinger och ett "gåååå iiiiin" för att du skulle komma in...

Din utsiktsplats gapar tom i trädgårn. Och det kommer den nog fortsätta att göra. Varje gång jag tittar dit, hoppas jag att jag ska få se dig där... Jag kommer nog aldrig sluta att hoppas. Det bästa jag visste var att se dig njuta i solen. Ingen kunde njuta av den som du. Den känslan värmde mig ända in i själen. Att se dig njuta.

Imorgon har det gått tre veckor sedan jag pussade din nos farväl. Tre veckor sedan jag fattade det vidriga beslutet. Det känns som igår. Samtidigt som det känns som en evighet. Mina ögon letar efter dig febrilt. Mina händer längtar efter att få känna dig igen. Mitt hjärta kämpar för att få tid att sörja i detta kaos som råder i mitt liv just nu.
Det går inte en sekund utan att jag tänker på dig. Fastän mitt ansikte ler, så ser nog de som känner mig väl, att ögonen inte gör detsamma. En vacker dag kanske de gör det igen... Men inte idag.

Pussa på Walewska, Poopoo <3 Ni fattas mig. Nåt så innerligt...

Vi letar efter det perfekta hemmet för Frasse. Han har flyttat hem till barndomshemmet igen.
Han är allt annat än en problemhund. Tvärtom. En otroligt älskvärd kille som är glad och positiv till allt!

Han kan i dagsläget inte bo kvar i sin familj pga sjukdom.

Han är nog en drömhund. För många. Och för mig i. Men jag vill att Frasse ska få en egen familj. En familj som har tid för bara honom och som älskar honom för den han är. För det är väldigt lätt att tycka om den här pojken...

Tro mig.

I stamtavlan heter han DeVeritas Fabulous Francesco SE55041/2010 och är född juli-10.

Han är ur Cleos första kull och hans pappa är KORAD SEUCH IPOI Ghor from House Hertog.

Han kommer att röntgas, ögonlysas & göra MH inom kort då detta inte har blivit gjort.

Han har ett underbett och går således inte att ställa ut.

Frasse är en hund med stor livlighet. Han är med på noterna så fort det nalkas någon typ av aktivitet. Gärna något som inkluderar samarbete. Han gör vad som helst för sin boll! Han är följsam och lyhörd på promenad. Han går fint i koppel och är klockren att ha lös.

När han väl funnit sig till ro på ett nytt ställe, har han inga problem med att koppla av.

Han ÄLSKAR alla människor inklusive barn. Han ÄLSKAR alla djur. Han ÄLSKAR mat. Han ÄLSKAR att jobba.

Han ÄLSKAR att vara med.

Det finns heller ingen problematik kring andra hundar, trots att han är en ung Rottweilerpojk. Han är otroligt språksäker och lyhörd. Vid hundmöten passerar han stolt med en hög svans alternativt sitter ner och tittar. Han gled in i hundflocken här hemma utan problem. Vi har även katt i hushållet som han halvt slickat ihjäl... *ler*

Jag fick frågan om vad jag har för krav på hans nya ägare. För mig är det inte så "enkelt" att hjälpa en hund att få en ny familj. Det handlar mer om en känsla. En känsla om huruvida Frasse & hans blivande ägare passar ihop. För det är viktigt. Eller rättare sagt: Det är allt!

Jag har inga krav på att han ska tävlas eller dylikt. Det jag vill är att han kommer till ett hem där han får villkorslöst och obegränsat med kärlek. Och i den kärleken ingår det att ge honom den aktiviteten han behöver för att må bra.

Vid eventuella frågor, nås jag på frida@deveritas.se eller 0707-664160.
PS Sprid detta gärna vidare... Tack.

... så är det att allting har två sidor. Alltid.

Nåt så infernaliskt!

Jag har nog aldrig längtat så mycket efter den som i år. Jag vet egentligen inte varför... Det bara är så.

Jag älskar alla årstider. Det gör jag verkligen. Men i år är våren extra välkommen.

Jag tror att mycket handlar om ljuset. Det klara, krispiga ljuset som kommer med våren. Jag behöver ljus. Massor!

När allt det vita och enhetliga byts ut mot ett färgsprakande skådespel och naturen vaknar efter sin vinterdvala.
 

Idag visade termometern på +15,3 i solen. Snabbt som attan parkerade jag mig själv & sonen i en varsin stol intill husväggen med lite hemgjord chokladglass i närvarna. Vi hade spännande samtal om livet. I smått & stort.
Det var UNDERBART!

Sakta men säkert kände jag hur livet rann åter i varendaste cell i min kropp. Jag älskar närvaro!

På nåt konstigt vis känns det som att det börjar om på nytt varje vår. Livet. Allt föds på nytt och så även jag.

Det har varit en tuff period. Helt klart. Jag är trött. I kropp och själ. Men jag ser framemot nya tider med nya utmaningar.

Trots att livet är svårt ibland, kan jag ändå inte låta bli att känna en tacksamhet. Jag lär mig något nytt varje dag. Jag ställs inför utmaningar som får mig att växa. Jag tvingas att stanna upp och reflektera över sådant som jag inte har klart för mig. Jag har förmånen att jag kan och vill stanna upp och känna. Känna efter. Leva här och nu.

För det är väl det allt handlar om...?

Jag har den stora lyckan att ha en stor familj, som jag älskar mer än någonting annat.

Jag är fantastiskt lyckligt lottad över att ha så fina vänner, som tveklöst gör mig till en bättre människa.

Jag har visioner och drömmar som jag förverkligar.

Jag är lycklig. Rakt igenom. Trots livets små överraskningar emellanåt. De kommer av en anledning. Det vill jag tro.

Jag är lycklig och trött. På samma gång. Trött i själen. Men det går över.

Jag har haft den stora lyckan att ha mött många spännande männskor på livets krokiga stig. Och alla har de lärt mig något. Vissa har jag kvar i min närhet, andra har passerat förbi.

Alla möten har inte varit bekväma, men de har ändå gett mig något. Ofta en närvaro och en medvetenhet om hur jag absolut inte vill vara...

En klok kvinna sa till mig en gång: "Frida, var inte argh på dem som vill dig illa. Tacka dem för att de visar dig hur du aldrig vill bli..."

Hon anar inte hur ofta jag tänker på hennes ord. Tack S.

Snart börjar Magnolian att blomma. Och jag med den. Min mamma älskar Magnolior.
När jag var liten skulle vi alltid ta premiärcykelturen till Enskede för att beundra en specifik Magnolia i en specifik trädgård... Barndomsminnen Är nostalgi.

Häromdagen, när jag var ute min landsvägsbiltur-med-TedGärdestad-musik-och-Frida-tid så körde jag förbi mina spårgärden och konstaterade att de snart är spårbara! Jiiiihoooooo!!!!!
Som jag längtat!

Det finns två platser kvar till lägret i Kloten under KristiHimmelfärd. Maila mig!

Nu avslutar jag med det här fina budskapet...

Good night my loved ones. Wherever you are <3

... vare sig man vill eller ej. De senaste dagarna har varit ett töcken. Ena stunden har livet varit som vanligt. Nästa sekund har sorgen och saknaden sköljt över mig likt en tsunami... Du fattas mig.

Vi fick nästan nio år tillsammans. Min finaste Ambra. Det är så dubbla känslor att släppa taget om någon som man älskar så innerligt. Att nästan kvävas av ångesten över vetskapen att jag aldrig någonsin igen får lukta dig på din myskfläck mellan ögonen. Aldrig mer killa dig under öronlappen som du tyckte så mycket om. Aldrig mer få beundra dina galenskaper och din tokiga blick som var så full av liv. Samtidigt som jag vet att jag gjorde det enda rätta. Jag släppte taget om dig innan det gick för långt... Det är, i min värld, det finaste man kan göra mot sin hund. Hur ont det än gör, att veta att jag hade kunnat haft dig kvar i veckor och kanske månader, så vet jag att jag hade ångrat mig. För det hade blivit på din bekostnad, hjärtat.

 Det sista du gjorde var att röja i skogen, äta rådjursskit och få ett bajsryck. Det är precis så jag kommer att minnas dig... Som den otroligt positiva och älskvärda hund du var. Det smärtar när jag tänker på hur fin du varit gentemot alla som korsat din väg. Alla var värda att älska. Och vilken fantastisk mor och mormor du varit under alla år. Det spelade ingen roll vems valpar det var i lådan, du älskade och vårdade dem som om de var dina egna...

Jag minns så tydligt natten då Eddie kom till världen, med buller och bång. Hur Karolina och jag, med livet som insats, körde till Ultuna i full snöstorm. Du snittades akut och lille Eddie var den enda levande valpen. Karolina och jag satt och grät med det lille underverket under en värmelampa tills de rullade in dig i rummet. Du var knappt vaken, då du med dåsig blick konstaterade att du blivit mamma och tog den lille till ditt hjärta... Det ögonblicket kommer jag aldrig att glömma. Det var det vackraste möte jag någonsin skådat.

Sen kämpade ni tillsammans, sida vid sida. Och han överlevde, mot alla odds. Tack vare dig.

Tack för alla fina minnen du gett mig.

Tack för att jag fått dela mitt liv med dig.

Tack för allt du lärt mig.

Tack för att jag fått älska dig.

Tack för att jag fått gränslöst med kärlek av dig.

Tack för alla fina barn och barnbarn som du lämnat efter dig och som lever vidare och påminner mig så mycket om dig. Det är en liten tröst. 

Jag vet att du berört många. Det är inte svårt att älska dig. Och jag kommer alltid att älska dig. From now till eternity. Du fattas mig. Tills vi ses igen. 

Jag älskar dig. <3

Orden fattas mig just nu. Jag älskar dig. Jag älskar dig. Jag älskar dig.

Sov gott, hjärtat. Sov gott.

är kärleken personifierad. Alla kategorier. Varendaste liten cell i denna hund är byggd av godhet. Livet hemma hos oss är kanske inte det lättaste att anpassa sig till. Stor hundfamilj, en vild treåring, en mamma med höga ambitioner och en pappa som gör sitt bästaste för att hjälpa till...

Men trots denna något kaotiska tillvaro, finner han sig galant, herr Fjantsson <3

Han är en hund på miljonen... Så är han ju också en dotterson till Ambran <3