... av H-gänget är väl på sin plats. Jag har med flit låtit den vänta eftersom jag inte vill störa mamma-hund i onödan. Idag är de 17 dagar gamla och alla har nu öppnat ögonen. Jag upplever nog att de börjar höra lite smått också... Slut på husfriden m a o ;)
De är pigga små krabater. Dilla har fullt sjå när hon skall kliva ner i lådan. De är liksom över allt. "Hela havet stormar" var den nån som tyckte var ett passande namn till en av valparna, och jag är nog benägen att hålla med ;)

De börjar sticka ut lite smått åt olika håll. Nacktiken som vi kallar för Brottar-Britta gapar i högan sky när något inte faller damen i smaken ("jag-måste-kissa-nu" eller "jag-svälter-ihjääääl" eller "det-är-för-varmt-jag-kan-inte-sova"). Dock är hon väldigt lätt att göra nöjd :) Pussar man på henne så tystnar hon...

Ryggtiken morrar som en skördetröska när hon busar med sina syskon. Eller likvl när mamsen tycker att hon behöver tvättas medan hon själv inte är av samma åsikt ;) Hon är busig som bara den. Hon var den som lekte redan innan hon öpnat ögonen.

Rumpflickan ligger med sina kisande ögon (hon öppnade ögonen sist) och smyger på syskonen i bakhåll med viftande svans.

Svansis är en bestämd liten sak (hon är minst) som spottar och fräser när någon av sykonen försöker köra över henne. De protesterna undgår nog inte nån.. *ler* Söt som socker är hon! Och har en liten vilt, viftande svans!
 

Och slutligen lille snoppis... Vår lille Hardy. Jag skulle ju defenitivt inte behålla någon hane, men det gick ju liksom inte... Jag har aldrig tidigare varit mer säker på min sak. Han hör hemma här. Ingen annanstans.
Han påminner mycket om Dillas morfar, Vargas. Han har ett sånt där lugn, som inte riktigt går att beskriva i ord. Det är som att i den lilla valpen finns en gammal klok hunds själ som glittrar i hans ögon. Han är fin. Och Jeppe och Hardy... Jag ryser i hela kroppen. De har något alldeles magiskt när de är tillsammans.

Jeppe & BrottarBritta <3  
           
Valparna som lämnar Casa DeVeritas har en förmåga att vara "barn-galna". Jag tror at vi kan tacka Jeppson för det. Han har en fantastisk känsla för djur och hans empati tar liksom aldrig slut... Min lille Mowgli <3