... finns alltid. Dock är det svårt att prioritera ibland. Men varje gång jag gör det, översköljs jag av känslan av frihet.
Det är svårt att sätta ord på, men handlar för mig om att mina tankar är just mina. Ingen annans. Det är en tanke jag nästan kan bli hög på! Låter kanske perverst, men det är precis så det känns... Jag brukar roa mig med de tankarna när jag är i skogen. Jag, mina hundar och tystnaden. Det lugnet inbjuder till rätt sinnesstämning. Så tyst. Så stilla. Där är jag och mina tankar. Mina tankar som kan ta vilken väg de vill... Det finns inga regler. Inget vägnät. Allt är möjligt. Det ÄR en eggande känsla!

Utanför fönstret skiftar vädret opålitligt. Ena stunden skiner solen från en klarblå himmel för att strax skymmas av en vild hagelstorm. Det svänger fort. Lite obehagligt samtidigt som det är häftigt!

Samma typ av aprilväder undrar jag om jag har i flera av mina relationer just nu. Eller undrar, jag vet att jag har det. Och jag har inte ännu bestämt mig för om jag tycker att det är läskigt eller häftigt.

Det kanske är så att vissa saker "is meant to be" och då måste det till förändringar. Sen kanske det inte var en förändring man själv hade valt eller tvingat fram just där eller just då...? Hmmm.

Det var en gång en mycket klok kvinna som frågade mig varför jag var rädd för att prova nya saker eller göra saker och ting annorlunda. Mitt svar var enkelt: Det ÄR läskigt att göra något man aldrig tidigare gjort!
Men gör man alltid likadant är det svårt att få en förändring. Är det inte en förändring man söker när man letar efter nya vägar...? Jo, precis så är det ju.

Hon fick mig även att inse att vissa jobbiga saker måste man bara ta sig igenom. Och man måste göra det på egen hand. Det finns liksom ingen mening i att någon annan hjälper en eller gör det jobbiga åt en. Creepy!

Hon jämförde "det jobbiga" med en fjärilspuppa. Den processen som en puppa genomgår då den ska bli fjäril är oerhört energikrävande, smärtsam och svår. Men den måste liksom genomgå den för att slutligen bli en fjäril. Det är ju det som är målet! Men skulle man hjälpa puppan i denna process, så dör den... Touché!

Min goda vän M och jag har ofta fina samtal. Och morgonens samtal fick tankarna att snurra lite extra vilt en dag som denna. Jag kan inte låta bli att fascineras över hur möten, människor emellan, påverkar oss. Eller rättare sagt hur vi väljer att låta möten påverka oss. Och om hur livet i sig kan levas utifrån ett tävlingsperspektiv: Vem har det mest spännande arbetet? Vem har störst villaträdgård? Vem tjänar mest pengar? Vem har mest talangfulla barn? Vem är det mest synd om? Vem har haft mest tragik i sitt liv?

Och den som slutligen vinner då, har tydligen (enligt de outtalade reglerna) möjligheten att kunna utnyttja denna position i relationen till andra for the rest of their life...? Eller? Har jag förstått fel?

Och vem bestämmer vem det är mest synd om? Den rollen skulle då jag aldrig vilja ha, med vetskapen om hur subjektiva upplevelser är... Trots det faktum är det otroligt lätt att "tycka" en massa, om saker man inte egentigen har en aning om...

Den inre närvaron doftar ingenting och samtidigt godare än allt annat.
Den inre närvaron säger ingenting, och samtidigt mer än alla ord kan uttrycka.

(Camilla Å. Esencia)