... att du är borta. Borta för alltid.

Jag hade köpt jordgubbar. Du älskade jordgubbar. Eller du hat-älskade dem. Du kom som ett skott och ville alltid ha. Du var den enda som var intresserad. Du såg ut som att det var oxfilé jag hade i handen. När du fick jordgubben, tog du den mellan tänderna och gick iväg. Du la den på nåt strategiskt ställe och tvingade i dig den. Det var nog inte ett dugg gott. Det såg inte så ut i alla fall. Men sen kom du raskt tillbaka och ville ha mer. Fick du en till, blev du lika glad som när du fick den första å så gjorde du om samma procedur igen...

Det är tomt här hemma utan dig. Du hade en plats som ingen någonsin kommer fylla. På slutet sov du mest. Helst under trappan. De andra har gått där och luktat efter dig varje dag. Beanie är den som visar med hela kroppen att du fattas oss. Hon kryper in under trappan och rullar ihop sig till en liten boll, precis som du gjorde. Där ligger hon länge, länge och bara tittar. Jag säger till henne att jag förstår. JAg saknar dig lika mycket jag. Om inte mer...

Igår var den första riktigt varma dagen för i år. Vi satt på altanen, jag och din vovvefamilj. Och då mindes jag hur mycket du älskade den här tiden som kommer nu. Du låg ute, från morgon till kväll och bara njöt. Du söp in varendaste liten molekyl av våren. På kvällen fick jag kommendera in dig med ett bestämt pekfinger och ett "gåååå iiiiin" för att du skulle komma in...

Din utsiktsplats gapar tom i trädgårn. Och det kommer den nog fortsätta att göra. Varje gång jag tittar dit, hoppas jag att jag ska få se dig där... Jag kommer nog aldrig sluta att hoppas. Det bästa jag visste var att se dig njuta i solen. Ingen kunde njuta av den som du. Den känslan värmde mig ända in i själen. Att se dig njuta.

Imorgon har det gått tre veckor sedan jag pussade din nos farväl. Tre veckor sedan jag fattade det vidriga beslutet. Det känns som igår. Samtidigt som det känns som en evighet. Mina ögon letar efter dig febrilt. Mina händer längtar efter att få känna dig igen. Mitt hjärta kämpar för att få tid att sörja i detta kaos som råder i mitt liv just nu.
Det går inte en sekund utan att jag tänker på dig. Fastän mitt ansikte ler, så ser nog de som känner mig väl, att ögonen inte gör detsamma. En vacker dag kanske de gör det igen... Men inte idag.

Pussa på Walewska, Poopoo <3 Ni fattas mig. Nåt så innerligt...