... vare sig man vill eller ej. De senaste dagarna har varit ett töcken. Ena stunden har livet varit som vanligt. Nästa sekund har sorgen och saknaden sköljt över mig likt en tsunami... Du fattas mig.

Vi fick nästan nio år tillsammans. Min finaste Ambra. Det är så dubbla känslor att släppa taget om någon som man älskar så innerligt. Att nästan kvävas av ångesten över vetskapen att jag aldrig någonsin igen får lukta dig på din myskfläck mellan ögonen. Aldrig mer killa dig under öronlappen som du tyckte så mycket om. Aldrig mer få beundra dina galenskaper och din tokiga blick som var så full av liv. Samtidigt som jag vet att jag gjorde det enda rätta. Jag släppte taget om dig innan det gick för långt... Det är, i min värld, det finaste man kan göra mot sin hund. Hur ont det än gör, att veta att jag hade kunnat haft dig kvar i veckor och kanske månader, så vet jag att jag hade ångrat mig. För det hade blivit på din bekostnad, hjärtat.

 Det sista du gjorde var att röja i skogen, äta rådjursskit och få ett bajsryck. Det är precis så jag kommer att minnas dig... Som den otroligt positiva och älskvärda hund du var. Det smärtar när jag tänker på hur fin du varit gentemot alla som korsat din väg. Alla var värda att älska. Och vilken fantastisk mor och mormor du varit under alla år. Det spelade ingen roll vems valpar det var i lådan, du älskade och vårdade dem som om de var dina egna...

Jag minns så tydligt natten då Eddie kom till världen, med buller och bång. Hur Karolina och jag, med livet som insats, körde till Ultuna i full snöstorm. Du snittades akut och lille Eddie var den enda levande valpen. Karolina och jag satt och grät med det lille underverket under en värmelampa tills de rullade in dig i rummet. Du var knappt vaken, då du med dåsig blick konstaterade att du blivit mamma och tog den lille till ditt hjärta... Det ögonblicket kommer jag aldrig att glömma. Det var det vackraste möte jag någonsin skådat.

Sen kämpade ni tillsammans, sida vid sida. Och han överlevde, mot alla odds. Tack vare dig.

Tack för alla fina minnen du gett mig.

Tack för att jag fått dela mitt liv med dig.

Tack för allt du lärt mig.

Tack för att jag fått älska dig.

Tack för att jag fått gränslöst med kärlek av dig.

Tack för alla fina barn och barnbarn som du lämnat efter dig och som lever vidare och påminner mig så mycket om dig. Det är en liten tröst. 

Jag vet att du berört många. Det är inte svårt att älska dig. Och jag kommer alltid att älska dig. From now till eternity. Du fattas mig. Tills vi ses igen. 

Jag älskar dig. <3