... i mina ögon en ärofull uppgift. En uppgift jag hyser den allra största respekten och ödmjukheten inför... Och varje gång jag har en valpkull, blir jag varse om att det finna många olika sätt att vara hundägare på. Tankarna snurrar på djupet.

Jag säger inte att mitt sätt är det enda rätta. Absolut inte.

Vad är då ett hundägade för mig?

Det är ett åtagande som är livslångt. Jag kan nog inte komma på en enda orsak som skulle kunna få mig att ge upp någon av mina familjemedlemmar. För det är precis vad mina hundar är för mig. Fullvärdiga medlemmar av vår familj, precis som min man, min son och mig själv. Och katten förstås! Lika lite som jag skulle få för mig att omplacera min son...

Livet kan bjuda på en hel del överraskningar. Det vet jag. Men oftast är det situationer som går att lösa. Om man vill :)

Som uppfödare är det lätt att hundantalet ökar. Det har det gjort hos oss. Och många är de som är provocerade över detta. "Hur kan du ha så många hundar!?! Du kommer ju aldrig komma nånstans med nån av dem!!"

Komma någonstans...? Pjaa, på tävlingsplanen..? Nej, kanske inte. Men jag mäter nog min framgång i något annat ;) Som till exempel att jag vet, att mina hundar känner sig älskade, behövda och är sedda för dem de är. Inte för vad de presterar. Det är för mig en stor skillnad. Tänk att känna att man riskerar att elimineras ur sin familj för att man inte presterar tillräckligt bra...?

Jag brukar leka med tanken hur det skulle kännas om jag gjorde något fel eller inte presterade tillräckligt bra på jobbet, om jag skulle riskera att få flytta hemifrån då... För att jag inte dög. Hemska tanke!

Det måste finnas utrymme för felsteg i en relation. Skulle man fråga hundarna m alla gånger de anser att vi agerat irrationellt så skulle vi nog alla fått flytta hemifrån för längesen...

Att ha mål, när man skaffar valp är bra. Det är inte det jag säger, men det måste vara mål som är anpassade för individen (läs: hunden) och får aldrig någonsin uppnås på individens (läs: hundens) beskostnad! Då är det i mina ögon inga bra mål. Då har man inte skaffat hund av rätt anledning. Då blir hunden ett verktyg för självförverkligande. OCh då pratar vi om något helt annat...

Jag brukar även tänka tillbaka på den stunden då jag hämtade hem Willy. Min första egna valp. Det var en stund med mycket blandade känslor... Lycka såklart! Men även en känsla av enormt ansvar. Herregud! Här hade jag köpt ett liv för pengar och nu var det upp till mig att han skulle få det liv han förtjänade. Tänk om jag inte lyckades? Tänk om han blev olycklig? Det var ett ögonblick jag aldrig kommer glömma. Och den lojaliteten man får i en liten valp. Den villkorslösa kärleken som aldrig tar slut... Jag kan inte komma på något mer lojalt, än just en liten valp. Och den lilla kärleksmaskinen köper vi för pengar...

Jag tycker att det är varje hundägares skyldighet, oavsett de mål man har tillsammans med sin hund, att ha en äkta empati för sin bästa vän. Och då menar jag just den äkta empatin. Inget annat. Fuktinell empati har nog de flesta, men de som står för den äkta empatin är nog få.

Och det är något jag kräver av dem som vill köpa valp från mig. Att älska sin lilla valp/vuxna hund för det den är. Inte för vad den presterar. Det är så vanskligt att hänga upp sin lycka på tävlingsresultat eller utställningsresultat lika mycket som på avsaknaden av vissa specifika egenskaper. Hur många gånger har man inte hört "Min hund håller inte på tävling. Den är så ojämn." eller "Han/hon hade inte ett tillräckligt bra föremålsintresse".... Crap! säger jag. Eller delvis iaf ;)

Inställningen gillar jag inte. Det står jag för. Sen finns det några andra aspekter att väga in, men det blir ett annat inlägg ;)