Casa DeVeritas

Alla inlägg under juli 2011

Av Frida - 31 juli 2011 13:09

... i valplådan.  Sån där harmoni som sprider sig i hela huset. Riktig feelgood.

Cleo är så jädrans duktig! Hon är lugn och sansad och gör det hon ska. När hon har varit ute och kissat är det bråttom in igen. Så ställer hon sig vid lådan och tittar på de små och viftar på svansen. Gulligt!

Nog för att vi haft bra valpningar och lugn och ro tidigare. Absolut, Men det här är något annat. Jag kan inte riktigt sätta ord på det, mer än att det känns så himla rätt.

Läcker känsla!

De små äter som aldrig förr. Det finns en liiiiiiiten tjejja som är så mini så mini, men tuff som bara den. Hon ligger alltid underst i matbaren men det gör henne inget. Jösses vad hon äter!

Det ska bli sååå rooligt att få se dessa underverk utvecklas! De är riktigt fina med härliga skallar och fantastiskt fina färger redan.

De far runt på sina små tandpetarben i en rasande fart.

Nu hoppas vi att allt går planenligt och allting får fortsätta i denna positiva riktning.


Lite fina hälsningar har trillat in på mailen:


 Ambras dotter Cayenne har viltspårat och fyndet blev en saftig älgklöv. Mums! 


 

 Ett riktigt snyggo är hon, den där Cayenne!


   Gullisen Berit har varit på Gotland på semester. Så nu vet alla gautar vem Berran är ;)


    Å Frasse har fått bekanta sig med en gudomlig liten Boxerflicka som heter Zoe. Söt som spunnet socker! Ja, det är ju den stora också ;)

Den här bilden väcker många känslor i mig. Så sött! 


Nu ska jag ta en välbehövlig dusch! So long ;)

ANNONS
Av Frida - 30 juli 2011 18:12

 

... och nu är de äntligen här! DeVeritas G-kull. Mycket efterlängtade av många.

De kom till världen i morse strax innan fyra. Jag måste säga att denna valpning, framför allt efter de tidigare två, var MAGISK!

Jag genomgick ju en uppfödareutbildning i våras som hurvlade runt mig ordentligt. Den hette "Naturlig Uppfödning" och hölls av David Selin, HUNDutbildningsgruppen.

Så självklara saker som knappt någon praktiserar. Vi ska vara med och peta i allt av någon konstig anledning. Hur funkar det i naturen?

Back to nature! Det tror jag på. Och jag har fått det bekräftat på riktigt idag!

De små förändringarna vi gjort har gett enorma resultat!

Cleo har skött sin valpning helt på egen hand. Vi har funnits brevid som stöd. Hon har öppnat påsar, bitit av navelsträngar ätit upp moderkakor och allt annat som hör därtill. Den första valpen födde hon på golvet mellan mina ben. Sen kröp hon in i sin mörka lya och spottade ut resten. Jaa, hon spottade ut dem. Fem valpar på 40 minuter! Och jag kan säga att det lugn hon har i valplådan nu, har jag sällan skådat.

Hon är en fantastisk mor. Med ett engagemang utan dess like. Och valparna är pigga som tusan!

Tyvärr föddes det en tik med ett missbildat framben. Hon kämpade på hela morgonen i lådan med sina syskon, lika pigg och alert som de. Men med ett ben som inte fungerade.

Så jag stoppade den lilla skruttfian i BH:n och körde till Albano. Där somnade hon stillsamt in på mitt bröst, snuttandes på min hals.

Det var fruktansvärt att behöva ta bort en valp som sprudlade av glädje. Men det fanns inga andra alternativ... Hon skulle inte kunnat leva ett drägligt liv med sitt ben.


En ny stjärna tändes på himlen idag. Lillan, säg hej till alla andra däruppe som fattas mig... <3


Det finns en person, som jag vill tacka nåt alldeles enormt. Vår doula. Karolina. Hon är ett självklart inslag när det vankas valpar i Casa DeVeritas numer.

Något vi är oerhört tacksamma för. Många timmar har vi suttit i de mest obekväma ställningar och väntat och väntat. Många är nätterna som vi vakat i väntan på valpning. Vi har åkt med livet som insats till Ultuna mitt i natten för akut kejsarsnitt. Vi har sprungit i trädgården i becksvart mörker med blivande mammor i värkarbete. Antalet tårar som trillat ska vi inte ens tala om. Både av glädje och sorg. Men du har alltid funnits där. Och jag är så tacksam för det.

Tack min fina fina vän för allt du gjort för mig. För oss alla.

Orden räcker inte till....Tack!


Tack för alla lyckönskningar & gratulationer vi fått!

Nu ska jag sätta mig och beundra den söta kvartetten (1 pojke & 3 flickor) i lådan tillsammans med deras ubermamma Cleo.

Tjing!

ANNONS
Av Frida - 27 juli 2011 20:25

... heter Balder! Han är verkligen en riktig go-gutt! Ända ut i klorna!

Fråga Cleo. Hon vet.

                   

Av Frida - 23 juli 2011 13:43

 


... i mina ögon en ärofull uppgift. En uppgift jag hyser den allra största respekten och ödmjukheten inför... Och varje gång jag har en valpkull, blir jag varse om att det finna många olika sätt att vara hundägare på. Tankarna snurrar på djupet.

Jag säger inte att mitt sätt är det enda rätta. Absolut inte.


Vad är då ett hundägade för mig?

Det är ett åtagande som är livslångt. Jag kan nog inte komma på en enda orsak som skulle kunna få mig att ge upp någon av mina familjemedlemmar. För det är precis vad mina hundar är för mig. Fullvärdiga medlemmar av vår familj, precis som min man, min son och mig själv. Och katten förstås! Lika lite som jag skulle få för mig att omplacera min son...

Livet kan bjuda på en hel del överraskningar. Det vet jag. Men oftast är det situationer som går att lösa. Om man vill :)


Som uppfödare är det lätt att hundantalet ökar. Det har det gjort hos oss. Och många är de som är provocerade över detta. "Hur kan du ha så många hundar!?! Du kommer ju aldrig komma nånstans med nån av dem!!"

Komma någonstans...? Pjaa, på tävlingsplanen..? Nej, kanske inte. Men jag mäter nog min framgång i något annat ;) Som till exempel att jag vet, att mina hundar känner sig älskade, behövda och är sedda för dem de är. Inte för vad de presterar. Det är för mig en stor skillnad. Tänk att känna att man riskerar att elimineras ur sin familj för att man inte presterar tillräckligt bra...?

Jag brukar leka med tanken hur det skulle kännas om jag gjorde något fel eller inte presterade tillräckligt bra på jobbet, om jag skulle riskera att få flytta hemifrån då... För att jag inte dög. Hemska tanke!

Det måste finnas utrymme för felsteg i en relation. Skulle man fråga hundarna m alla gånger de anser att vi agerat irrationellt så skulle vi nog alla fått flytta hemifrån för längesen...

Att ha mål, när man skaffar valp är bra. Det är inte det jag säger, men det måste vara mål som är anpassade för individen (läs: hunden) och får aldrig någonsin uppnås på individens (läs: hundens) beskostnad! Då är det i mina ögon inga bra mål. Då har man inte skaffat hund av rätt anledning. Då blir hunden ett verktyg för självförverkligande. OCh då pratar vi om något helt annat...


Jag brukar även tänka tillbaka på den stunden då jag hämtade hem Willy. Min första egna valp. Det var en stund med mycket blandade känslor... Lycka såklart! Men även en känsla av enormt ansvar. Herregud! Här hade jag köpt ett liv för pengar och nu var det upp till mig att han skulle få det liv han förtjänade. Tänk om jag inte lyckades? Tänk om han blev olycklig? Det var ett ögonblick jag aldrig kommer glömma. Och den lojaliteten man får i en liten valp. Den villkorslösa kärleken som aldrig tar slut... Jag kan inte komma på något mer lojalt, än just en liten valp. Och den lilla kärleksmaskinen köper vi för pengar...


Jag tycker att det är varje hundägares skyldighet, oavsett de mål man har tillsammans med sin hund, att ha en äkta empati för sin bästa vän. Och då menar jag just den äkta empatin. Inget annat. Fuktinell empati har nog de flesta, men de som står för den äkta empatin är nog få.


Och det är något jag kräver av dem som vill köpa valp från mig. Att älska sin lilla valp/vuxna hund för det den är. Inte för vad den presterar. Det är så vanskligt att hänga upp sin lycka på tävlingsresultat eller utställningsresultat lika mycket som på avsaknaden av vissa specifika egenskaper. Hur många gånger har man inte hört "Min hund håller inte på tävling. Den är så ojämn." eller "Han/hon hade inte ett tillräckligt bra föremålsintresse".... Crap! säger jag. Eller delvis iaf ;)

Inställningen gillar jag inte. Det står jag för. Sen finns det några andra aspekter att väga in, men det blir ett annat inlägg ;)






Av Frida - 22 juli 2011 10:36

...laddar jag för sista jobbhelgen innan en efterlängtad valpledighet! Jaa, eller ledighet är väl synd att kalla det ;) Jeesus vad trött man är efter en valpkull!


 

© National Geographic

Vi börjar gå in för nedräkning på riktigt nu då Cleo snart avverkat 8:e veckan i dräktigheten. Fostren är nu så gott som färdigbildade och kan kännas. Nu syns det genom huden hur de rör sig inne i magen. Cleo är nu ganska besvärad av sin tilltagna kroppshydda och promenaderna är minimala. Hon har även fått enorma tuttar :)

Valplådan är uppställd sedan länge och häromdagen iorningställde jag den så att den blev som en lya. Mycket uppskattat!
Jag har sänkt ner en mörk sänghimmel över lådan och endast ett hörn är öppet. Mörkt och inbjudande. Det tyckte Cleo också :) I lådan finns massor av "bäddmaterial" så som strimlade lakan mm som är perfekta att riva runt i. Om man är hund vill säga ;)

När hon hittade sin lya hoppade hon nyfiket in och började genast bädda. Herregud vad hon bäddade! Ljuset i filmsnutten är dåligt, men man kan höra henne rafsa :)



 

Hon höll nog på närmare en timme. Sen lade hon sig tillrätta och snarkade gott.

Bebisarna lever rövare i magen på henne. Hon tittar ofta på magen med en blick som undrar vad de gör därinne. Många frågar hur många jag tror att de är. Jag vet faktiskt inte. Ena sekunden tror jag att de är fyra. Nästa sekund ser jag henne ur en annan vinkel och tror att det är 14... Haha! Struntsamma hur många de är. Bara de kommer ut och mår bra.

Cleo tvättar sina tuttar omsorgsfullt och bäddar iordning i valplådan. Hon är en god mor. Ovanstående är värkstimulerande övningar så jag hoppas innerligt att hon inte gör det för mycket nu... Jag ska ju jobba i helgen, så än får de inte titta ut ;)


Ha en härlig helg allesammans!


Av Frida - 15 juli 2011 11:24

... i ordets rätta bemärkelse. Cleo har nu gått 47 dygn från parning och hon har börjat boa in sig ordentligt. Hon äter som om varje måltid vore den sista och har stora krav gällande komfort. Störtskön! Promenaderna börjar bli lite krävande för henne men vi tar det i hennes mak. Inte så att hon inte vill gå på promenad, det vill hon mer än gärna! Men kroppen är lite större än vad hon är van vid ;)
Samma sak när det gäller träning. Hon är på, som alltid, men det är lite klurigt då hon inte är lika smidig som hon är van vid.... Snart sju veckor gången och mycket händer i magen :)


  
© National Geographic

Under denna vecka börjar pälsen växa ut och färgmarkeringarna blir synliga. Tassarna och trampdynorna är nu färdigbildade. Fostret liknar nu en färdig nyfödd valp men kan inte överleva utanför livmodern än. Från denna tidpunkt är det egentligen bara storleken som förändras. Förbeningen i skelettet är så lågt framskriden att man från dag 49 kan se fostren på röntgen. Nu är det möjligt att se fosterrörelser och tikens buk är tydligt förstorad. Även mjölkproduktionen är påbörjad.

Klicka på länken nedan. En filmsnutt från National Geographic som är magisk!

http://channel.nationalgeographic.com/series/in-the-womb/4046/Overview#tab-Videos/06237_00

Nu ska jag åka och köpa lite mer hundmat... Känns inte som vi gör annat just nu ;)
Ha en trevlig helg allesammans!

Av Frida - 8 juli 2011 10:53

... som jag så länge bävat för. Dagen då jag skulle springa på en boxer.

Jag har "hållt mig" från det i över ett år nu...
Tack o lov var jag oförberedd, för annars hade jag nog aldrig gått dit. När jag klev in i väntrummet hos veterinären, satt han där. Som den alldeles ljuvliga skapelse han var. En tigrerad hane, med vita tecken. 9 år gammal.

Det var som att få ett slag i ansiktet. Även om han inte var särskilt lik Walle, så var det ändå så många drag som påminde om honom.

Han var så där lugn som Willy var. Som egentligen inte är särskilt rastypiskt för boxer... Det var så fruktansvärt jobbigt att titta på honom. Samtidigt som jag inte kunde se mig mätt. Och jag kunde inte sluta le....

Beanie, som var med mig, blev överlycklig! De var ett bekant möte på något konstigt vis. Hon pratade och flirtade för allt vad tygen höll...

Där satt vi, hon och jag, och bara tittade. Jag log och tårarna brände i ögonen.


Så från att ha känt mig stark ett tag nu, så for jag återigen ner i avgrunden. Den börjar bli välbekant nu.

Hoppas du har har det bra, hjärtat. Du fattas mig så innerligt. Varje dag. Varje sekund. Nu.

 


Av Frida - 6 juli 2011 14:27

...premiärsov Cleo i valplådan. Hon var mycket nöjd över att den kommit på plats. Även om hon sedan parning varit på det klara med att hon är dräktig så är hon det garanterat det nu. Hon ligger likt en diva i soffan och väntar på att bli servad. Förra veckan gjorde vi ultraljud och veterinären räknade till minst 7 st. Så roligt! Hon har börjat expandera redan och verkar vara riktigt nöjd med tillvaron.


 

Aptiten har återkommit och det med besked! Nu är det viktigt att se till att hon(läs: valparna) får det de behöver utan att hon blir fet. Vi tar våra rundor i skogen och promenaderna generellt går ut på att hitta det äckligaste som går att uppbringa och äta det... Osams är bara förnamnet! ;)

Precis som gravida människor har madame C även hon en specifik craving: Ägg!

Fick hon, skulle hon äta ägg tills de kom ur öronen på henne...

Det är så häftigt att se hur hela tjejligan gått in i graviditetsmood. De hjälps åt att hålla koll och larma om någon kommer i närheten av tomten. Jag log för mig själv imorse då jag konstaterade hur mycket smultron vi hade i diket bakom staketet... Undrar varför ingen plockat dem..? *moahahahaaaa*


 

Annars är det lågtempo här hemma, Beanie & Dilla är på väg att gå in i skendräktighet och har samma mentala status som den gravida.
Ambra däremot skulle gärna göra några knop extra ;) Hon har varit överförtjust då Jeppe fick en ny pool på altanen. Lite större och lite djupare än den gamla. Amen, sa Ambra och hoppade i. Där går hon, varv efter varv och fångar plasket från tassarna. Hjärtat! Snart blir hon åtta år... Tänk vad tiden går.

Den hunden har jag mycket att tacka för <3


 

Inget undgår SÄPO... Inget.


   

En siesta är var gravid kvinnas rättighet. Men jag hade nog valt soffan istället...


   

Cleo har påbörjat vecka 6 i dräktigheten. Det är mycket som händer i magen nu. Öronsnibbarna och ögonlock växer och täcker i slutet av veckan örongång och ögon. De yttre könsorganen börjar förändra sig i riktning mot han- och honkön. I början av veckan skiljas tårna helt, och i slutet av veckan börjar klorna bildas. Morrhår börjar så smått växa ut och tarmsystemet lämnar navelsträngen och befinner sig nu i bukhålan.

Hos tiken ses en svag rosafärgning av bröstvårtorna, och beroende av antalet valpar kan magen börjar puta lite smått...

Bilden nedan visar ett foster som är 30 dagar gammalt.


   

(©National Geographic)


Nedräkningen har startat... Och jag vet att det finns ett gäng boande & förväntansefulla som räknar ner tillsammans med oss :) Snart så...

Det var alles för denna gången.

På återhörande!

Presentation

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22 23
24
25
26
27
28
29
30 31
<<< Juli 2011 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Casa DeVeritas med Blogkeen
Följ Casa DeVeritas med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se