Äntligen! Som jag har längtat. Krokusarna tittar fram och fåglarna kvittar som aldrig förr. Underbart!

Och allt borde vara toppen. Men det är det inte. Något fattas. Imorse slog det mig vad det var som saknades.

Varje år vid den här tiden, när temperaturen börjar stiga och solen värmer de bleka vintersjälarna, vaknade han till liv. Min Walle. Han hatade vintrarna och kylan som kom med dem. Så varje vår, blev han som ung på nytt.
Han letade sig ut och ville vara ute hela dagarna. Det var som att han missat så många månader som han ville ta igen. Allihop på samma gång!

Han kunde ligga i timmar på altanen i sin bädd och sola. Hans mörka, blanka päls var brännande het. Han njöt. Han älskade att rulla i gräset. Åh vad han tyckte det var skönt! Han kunde åla runt hur länge som helst. Det var som att han ville vara säker på att hela kroppen fick känna våren. Varje litet skrymsle på denna vackra hund skulle få känna våren igen.... Så vackert. Så levande.

Den här våren finns han inte längre. Min vårälskande livsnjutare. Min gamla farbror. Han finns inte längre. När ska jag förstå...?