... och som alltid så är det med blandade känslor.

Att året innehållit en hel del sorg för min del har väl knappast undgått någon...?

Det var en av de absolut svåraste perioder i mitt liv då jag förlorade Willy. Och det är fortfarande lika svårt. Jag fortsätter att kämpa och tar en dag i taget. En vacker dag ses vi igen, jag och min prins. Och blundar jag, så finns han där...

Det känns skönt att lämna detta sorgliga år bakom sig. Samtidigt som det känns läskigt. Det är alltid ett visst vemod för mig att lämna det som varit. Nog för att jag gladeligen välkomnar det nya, det är inte det...

Ja, det är svårt att omsätta i ord.

Trots allt svårt  som varit så känner jag ändå en enorm tacksamhet.

Tacksamhet över min älskade unge, ja hela min tokiga men ack så fina familj, mina älskade hundar, alla underbara människor jag har turen att ha i min närhet. Jag bor på det finaste stället i världen där min själ har ro och jag får min återhämtning. Jag är tacksam över alla äkta möten och de äkta människor som korsat min väg.

Jag har även haft oturen, eller kanske ska jag säga turen, att ha haft en del fula fiskar omkring mig. Någonstans är jag ändå glad över det, då de har hjälpt mig att välja bort dem. Idag vet jag verkligen vilka människor jag INTE vill ha i min närhet... Ur något ont kommer alltid något gott.

Vi har ju haft den stora lyckan att få välkomna tre små DeVeritas-pojkar till världen detta år. Och de har spridit lycka omkring sig likt en gödselsspridare :)

Men snoppdjur stod ju inte på min önskelista ;) Så till våren gör vi ett nytt försök med en ny kull valpar :)

Så detta hemska och fantastiska 2010 avrundar vi nu med ett nyårsfirande av högsta rang! I skrivande stund har vi 7 fullvuxna rottweilers i hushållet, och om en timme anländer ytterligare en. En släkträff utan dess like: Ambra med sina barn Cleo, Chilli, Conrad & Eddie, och Beanie med sina barn Dilla & Berit. Detta kommer bli en kväll att minnas...

Så från oss alla... Ett riktigt Gott Nytt År!!!!