... coh det känns riktigt skönt! Jag älskar julen men denna gången var det med blandade känslor den firades. Det var första julen utan Willy. Och det kändes.

Han var en julfirare av högsta rang, min Walewska! Han började julfirndet med att pissa in granen varje år. Och varje år var han lika förvånad över min reaktion ;) Men det hörde liksom till.

Han var även den av hundarna som ansåg sig ha ensamrätten till att vakta julbordet. Tiggandet togs till nya dimensioner än en gång med boxerläppar på bordet och dreggelsträngar lite varstans.

För att inte tala om julklappstraditionen... Där låg han, som en konung, mitt i högen av alla julklapparna. Han hjälpte varenda en, oavsett de ville ha hjälp eller ej, att öppna paketen... Allt detta på sitt härliga boxervis.

Det tog ett par dagar för mig att inse vad det var som saknades detta år... När jag kom på vad det var så föll jag än en gång. Djupt. Ännu djupare än förra gången...

Så julen har tillbringats på avgrundens botten och jag kämpar än för att ta mig upp. Hur är det möjligt att man kan sakna någon så förbaskat mycket? Det känns som att sorgen bara blir tyngre och tyngre.  

Jag inser nu att jag kommer att behöva minst ett år, för att ta mig igenom alla traditioner och tidpunkter då jag hade honom vid min sida.

Jag måste lära om. Lära mig hur jag gör utan min Kung av Fridaland vid min sida.

Jag fick en fantastiskt fin gåva av rara Elin. Ett halssmycke i silver med en ring där det står "Willy" och "kärlek"... Den satte fart på tårarna kan jag lova.

Nu hänger den på hans urna... Tack Elin! <3

Jag konstaterar varje dag att han fattas mig. Ibland kan jag hantera känslan. Och ibland inte alls. Som igår... Under skogspromenaden gick jag och beundrade alla vackra snöklädda träd och njöt av att se hundarna röja runt i snön. Plötsligt sköljer det över mig. Sorgen. Sorgen över att inte Willy var med. Han älskade att fara runt i snön med sina tjejer. Gammelgubben blev som ung på nytt. Varje dag ser jag mig omkring och letar efter honom. Av gammal vana. Varje gång hugger det till i magen när jag minns att jag aldrig mer kommer att få se honom.

Där stod jag mitt i djupa skogen och tårarna ville inte sluta trilla...

Du fattas mig, Wonka <3 

Dagarna innan jul gick Stora Stockholm av stapeln. Denna gången var det balla Berit som var med och försvarade DeVeritas färger. Och man kan väl inte säga annat än att hon gjorde det med bravur...

Av 97 anmälda Rottweilers lyckades Berit med:

1:a ökl, 2:a ökk, CK samt slutligen 3:a Btkl!!!!!

Det största av GRATTIS till familjen Lasses!!! Vilken liten pingla hon är!

Urmamman är mäkta stolt över hennes prestation och över äran att få visa upp skönheten!

Nu ser vi framemot 2011 då vi har massor av spännande projekt på gång.

D-kullen ska upp på korning, E & F-pojkarna skall göra MH, röntgas och ögonlysas. Läger planeras för fullt och förhoppningsvis får vi välkomna G-kullen till världen til sommaren.

Första helgen i mars är det dags för Rottweilerklubbens årsmöte och rasspecial. Förhoppningsvis blir vi ett gäng som åker på både årsmötet och utställningen som går av stapeln i Vallentuna. Mer info inom kort.

Så avslutar jag med några bilder. En på snyggot Berit och en på gullefjunet Frasse som krypit upp hos storebror Bronx för en tupplur....

Allt gott!

DeVeritas Dippa Daffodil aka Berit

DeVeritas Fabulous Francesco aka Frasse & "storebror" Bronx