När man ligger hemma och är sjuk har man massor av tid att fundera. Denna gången har jag roat min hjärna med att försöka förstå hur vissa uppfödare inom rasen Rottweiler resonerar. Inte för att jag på något sätt sitter med facit själv, utan mer ett uppriktigt intresse av att försöka förstå...

Jag har ett motto: Ärlighet varar längst. Och det mottot har jag oavsett vad det gäller. Det kan vara nog så jävligt att behöva ta tjuren vid hornen och säga det där jobbiga. Men i slutänden är det ändå värt det.

Och nog är det sant att alla är sin egen profet. Absolut! Men när man lurar någon, genom att undanhålla information som man själv beslutat är irrelevant, då har man helt plötsligt inte bara ansvar för sig själv utan också för den stackare man lurat... Det glöms nog bort ibland. ;)

Det perfekta avelsdjuret existerar inte. Inte heller den perfekta uppfödaren. Ingen är perfekt. Och det är just därför som ärlighet är att föredra. Just för att även solen har sina fläckar...

Och så klart kan alla göra misstag. Det är inte det jag syftar på. Utan den problematik som jag vill lyfta fram är den lissmande uträknande lögnen eller undanhållandet av fakta som visar sig ibland. Den gynnar ingen!!!

Att tro att det som inte syns inte existerar, är bara att lura sig själv. Alltid!

Skavanker och defekter dyker upp inom aveln. Javisst. Så är det. Och så kommer det alltid att vara.

Dock känner jag en stor sorg, och då främst för valpköparna, som oskyldigt drabbas. Tänk om de hade haft möjligheten att göra ett val. Att de hade haft tillgång till all information som fanns att tillgå. Möjligheten att välja om de ville chansa att exempelvis köpa en hund med epilepsi-gener i stamtavlan. Den som har upplevt en hund med EP skulle aldrig göra den chansningen. Jag lovar...

Så vem är vi, som uppfödare, att tro att vi har rätten att avgöra människors öden då vi medvetet undanhåller information...? Kan man titta en person i ögonen och säga "Jag visste att risken var stor att din älskade valp skulle drabbas av epilepsi..." JAg tror inte det. Och det är väl där skon klämmer.

Jag hör ideligen talas om hur uppfödare rekommenderar valköpare att inte göra mentaltester för tänk om de inte blir godkända!?! Eller som rekommenderar valköpare att inte ex ögonlysa sina hundar. För tänk om de har någon hemsk ögonsjukdom??? Det ser INTE bra ut för "deras" statistik.... Vilken j*vla statistik??? Vad ska man med statistik till om den inte återspeglar sanningen? Jag förstår inte...

Långt ifrån alla hundar ska gå i avel. Och det kan vara nog så svårt att stirra sanningen i vitögat och faktiskt erkänna för sig själv att det är dags att skrota en älskad tiklinje. Jag förstår det. Men om man istället vänder på steken och frågar sig vart det bär om man inte väljer att avsluta.... Kan man stå för den handligen? Är man beredd att försvara sitt beslut? För man måste ju informera de berörda...Eller?

Jag kanske är löjlig... Vad vet jag? Men är verkligen ärlighet för mycket begärt?

Kalla det feber-yra eller vad ni vill. Jag är både förvirrad och ledsen över hur vår ras utvecklas... :(

Tillbaka till sjukssängen...Snörvel & host!