... här trodde man att man skulle ha nya krafter inför höstterminen. Men icke sa Nicke! Pjaa, i och för sig så tänker jag efter så visste jag nog att det inte skulle vara så. Men ändå...

Med en tvåårig son som inskolats på dagis och en valpkull på det så är det en utopi att resten av livet skulle rulla på i maklig takt.

Det har minst sagt varit lite fööör mycket på sistone :)
Sen alla roliga projekt som jag gärna vill vara delaktig i, läger som jag vill arrangera för mina uppfödda hundar och deras ägare, mina valpköpare som jag månar om och vill finnas till hands för. Utöver det har vi en del ideella uppdrag som jag tackat ja till med spänning. Nog för att det är superkul, men ibland undrar jag vad jag håller på med...?

Man sliter dygnets alla vakna timmar för att få livet att gå ihop. Man vill så mycket! Och det ÄR roligt. Men även otroligt tufft.

Men så får man det där lilla telefonsamtalet eller mailet som gör hela ens dag... En rolig anekdot från en valpköpare. Någon som är stolt över sin hund. Eller att man rent utav får äran att träffa någon av dem och känna en oerhörd glädje och stolthet över dem som representanter för rasen Rottweiler.

Och jag är så lyckligt lottad att jag får allt detta. Ofta.

Och jag vill rikta det största av tack, til er alla, som på ett eller annat sätt inviger mig i era liv och vardag. Jag uppskattar det otroligt mycket. Tack <3

Pojkarna F, som förhoppningsvis får sina namn på stamtavla snart, fyller 7 veckor på torsdag. De är superhärliga! Tur att de har familjer som väntar för annars skulle vi behållt dem båda två... Conny som så gäääärna vill ha en hane! *hehe*

De är en handfull kan man väl lugnt påstå. Jämfört med Eddie, som ju är släkt på båda sidor, så slutar väl likheterna där...*asg*

Eddan var ju en mycket klok kille, som förvisso var väldigt självsäker och framåt, men något mer "lättstyrd" än dessa två...

Båda kvalar de in i ligan "galna". De har en stor portion humör som ändå är väldigt lätt att avleda. på morgnarna väcker de mig vid fem. Inte för att de håller på att dö av hunger, utan för att de vill umgås och kela... Så härligt!

Dessutom vill de inte kissa och bajsa i lådan utan de vill gå ut och göra det... Vilket är ännu mera nice ;)

Nåväl, får jag inte tillbaka dem innan ett års ålder så får jag väl sponsra tjejerna med löshår eller liknande... *skrattar*

Vila nu medans ni kan, för snart gör de entré och då är det slut på husfriden.

Och alldeles nyss hade jag ett sånt där halleluja-moment... Ett sånt ögonblick där jag som hundägare och uppfödare hade ett hjärta som fullständigt svämmade över av lycka. För att inte tala om mina ögon som sig bör svämmade över av tårar... As ususal.

Att ha den fina förmånen, att få leva med en hundflock som är så kärleksfull och harmonisk går inte att beskriva i ord...

Att se hur tikarna turas om att stöta upp mat till valparna. Att se dem systerligt dela på tvättandet och fostrandet. Att som valp, ha gåvan att få ha fyra lektanter istället för "bara" en mamma... Vilken lycka!

Alla har dessutom ställt upp som ammor till de små, mitt framför ögonen på Cleo bör tilläggas :)
Och Cleo, som är den mest lekfulla vovva man kan hitta, som nu äntligen tycker att valparna står pall för att lekas med på Cleo-manér bjöd in till en rejäl svängom med de små. Att se henne växla mellan att lära gossarna var gränserna går till att fullständigt ge sig hän i barnens värld och ligga och sprattla på rygg och njuta av varje sekund... Jag kan inte sluta le.

Jag är så mäkta stolt och imponerad av hennes fantastiska kvalitéer. Ja ALLA flickornas kvalitéer.

Vilka härliga tjejer jag har lyckan att ha!

Nu ska jag knyta mig och somna med ett varmt hjärta.

Och godnatt min älskade Wonka... Wherever you are.