... är bland det vackraste som finns. När den är så där härligt äkta och genuin. Där det finns plats för kärlek, värme, empati och lojalitet. Och när man respekterar varandra för dem man är.

Man njuter av att vara i varandras närhet och man behöver bara vara. Inte prestera utan det räcker med att vara du.

Här hemma finns det två riktigt goda vänner. Det första Jeppe ropar på morgonen när han vaknar: "Dillisen! Var är du?"

Då klockan oftast är kring 05:00 då junior börjar sin dag, slutar det alltid med att jeppe kryper ner i Dillas bädd, då hon är på tok för trött för att komma till honom...

Dilla har en så härligt avslappnad attityd gentemot J. Det har alla våra hundar iofs, men Dilla litar på Jeppe till 300%. De har nåt speciellt ihop de där två...

Jaa, förvisso är han ju en liten "natural" den där Mowgli... Han har med all sannolikhet ärvt sin mammas oändliga kärlek för djur i alla fall. Å naken är han jämt dessutom. Precis som pijken i Djungelboken. Månne jag bli tvungen att sy ett höftskynke till honom då han ska börja på dagis nästa vecka...? :)

Imorse hittade jag dessa två i soffan, tätt omslingrade tittandes på "Drömmarnas Trädgård" på TV... Har man ingen snuttefilt tillhands duger Dillans öron finfint till det också. Och hon protesterar inte heller... Mammahjärtat smälter.