... som jag bara älskar. Många tycker nog att jag är knasig. Men jag kan ligga i timmar och bara titta, lukta, känna, pussa och beundra. Jag tror att det bottnar i ett säkrande från min sida. Att jag memorerar varenda minsta lilla detalj hos mina hundar, så att jag har dem inom mig den dagen det är dags att skiljas åt.

Det är nog det som räddat mig nu när jag förlorat min älskade hund. Jag blundar och ser honom framför mig, precis som om han stod här mitt framför mig.

Jag borrar in näsan i hans päls och drar in hans välkända doft.

Jag sniffar på hans tassar som nästan ger mig känslan av att vara hög. Hur kan något lukta så otroligt gott!?!

Jag pussar hans lena öron, speciellt gubbfjunen längst ut...

Jag smeker hans silkeslena päls, hans rynkiga flärpar. Pussar honom mellan ögonen...

Sen öppnar jag ögonen och inser att du inte finns här. Men du finns inom mig.

Herregud vad du fattas mig, gubben...

Tårarna som jag trodde var slut har börjat trilla igen.

Det gör så ont så ont. Jag har ett hål inombords.

Jag skulle ge vadsomhelst för att få krama om dig en sista gång. Bara en sista gång...

Det finns ingen som du... Jag älskar dig.