... är jag så oerhört tacksam. Tacksam över alla fina människor jag har lyckan att ha runt omkring mig. Tacksam över mina fina vovvar som finns kvar här på jorden med mig. Tacksam över min fantastiska son. Tacksam över min fina familj. Jag har ett underbart liv med allt jag önskar... Men så inser jag att du fattas du mitt i alltihop! Min lille vapendragare och bästa vän... Nu börjar jag förstå att du inte längre finns här. Att vakna varje morgon är en pina. Att behöva inse att jag ska leva ytterligare en dag utan dig vid min sida. Jag kämpar på och försöker hitta nya vägar att vandra, då de gamla gör alldeles för ont.

Dina fina flickor har det jobbigt här hemma. Du fattas dem. Jag ser att de saknar dig något oerhört... Men jag inbillar mig att de vet att du har det bra där du är just nu.

Och jag vet att du finns här. I min närhet. Hela tiden. Och blundar jag kan jag till och med se dig. Min vackraste.

Jag hoppas att du återförenats med alla dem som lämnat oss.

Och jag hoppas att du numer äter pastapesto tills magen står i fyra hörn.

Imorse var första gången som Jeppe frågade efter dig. Mitt hjärta stannade för en kort sekund...

-"Mamma, var är Walle?"

- "Walle är numer en stjärna på himlen. Vi får vinka till honom ikväll..."

Jeppe blickar upp mot himlen och utbrister: "Titta mamma, han flyger däruppe!"

Då visste jag att han förstått att Walle är borta. Det gjorde ont.

Men samtidigt var det så fint... För Jeppe var det ingen saknad, han tittade ju upp i himlen och visste att Walle fanns där.

Och det vet jag också...

Ett djupt andetag och så ska jag försöka se framemot helgens SSU. Ska bli skönt att få fokusera på annat.

Ett stort tack till er alla fina människor för er varma omtanke!

Trevlig helg önskar jag er :)