När vi skiljdes åt igår hade jag något konstigt lugn inom mig. Nu inser jag vad det var... Jag fattade inte vad som hände. Jag förstod inte att du var borta för alltid. Att jag aldrig mer skulle få pussa ditt vackra ansikte, pussa dina lena öron eller dra in den ljuvliga doften från dina trampdynor. Aldrig mer.

Du somnade så vackert i mina armar. Inombords skrek jag, fast jag visste att beslutet var det enda rätta.

Jag har aldrig sett dig så vacker som igår. Aldrig någonsin.

Imorse när jag vaknade visste jag. Det var ingen dröm. Du låg inte brevid mig. Jag hörde inte dina andetag. Din bädd var tom. Tårarna som jag trodde var slut, började trilla igen...

När jag blundar ser jag dig, min vackraste. Men när jag tittar så är du borta. Jag tittar där du brukade ligga, men du finns ingenstans.

Jag villa aldrig mer titta. Aldrig!

Hoppas de tagit emot dig i Nangijala med öppna armar. Jag tänker på dig varje sekund, och paniken växer i min kropp.

Men nu är du fri, min älskade. Fri från din gamla kropp. Nu kan den vackraste av själar leva vidare i all evighet.

Hoppas att Lollan stoppade om dig i duntäcket och pussade dig godnatt igår kväll.

Vi är alltid tillsammans, för kärleken dör aldrig.

Jag älskar dig. Kungen av Fridaland. Jag älskar dig.