... och jag tror att ni kan lista ut varför. Hon ser ut som en kvinnlig Långben där hon älgar fram. Armar och ben åt alla håll. Och sina fladdriga läppar överallt...

Många strängar har hon på sin lyra, vår lilla Dill. Jag har aldrig tidigare träffat en hund som är så galen i snö. Så man kan lugnt konstatera att denna vinter var Dillens vinter.

Hon tappar öronen när hon är ute i trädgårn. Jag ropar mig blå ibland. Allt som oftast uteblir resultatet, dvs att Dilla kommer in...

Trots denna selektiva hörsel är hon en härlig hund. Hon är följsam som få och har en repertoar av lekar som skulle få grabbarna i Mora Träsk att blekna.

Men framför allt har hon ett hjärta av guld. Och hon är Jeppsons bästaste, bästaste kompis. Hon blir utklädd med snuttefiltar, hon bygger lego (läs: förstör det J har byggt) och apporterar allt som J lämnar efter sig där han far fram.

Ibland funderar jag kring omständigheterna som var då vi bestämde oss för att hon skulle stanna hos oss. Många var de som var spekulanter, meningen kändes riktigt rätt. Och nog finns det en mening med allt. Jag tror det.

Det är inte alltid en dans på rosor att ha fyra aktiva brukshundar, en pensionärshund och en liten son när alla skall ha sitt. Det kan jag skriva under på.

Timmarna är många som tillbringas i skogen och på lydnadsplan, men jag klagar inte. Det är få förunnat att kunna lägga så mycket tid på sin hobby.

Och så har jag världens bästa man, som ser till att allt detta blir möjligt.

Jag är en lyckans ost! :)

**** Ett stoooort TACK till Världens Bästa Caisa för den superfina ansiktslyftningen på bloggen!!! Du är bäst!****