... en drilljon på lotto. Minst!!!!

Efter att ha tryckt på livets pausknapp i fredags så lever jag återigen.

Som jag bävat för denna dag...

Willy var hos Bosse-veterinär idag. Imorse hade jag bett mina böner och var redo att ta emot domen. Walles dödsdom.

I fredags hittade jag ett riktigt fult sår i hans mun. Det var så fult att jag på en gång visste vad det var. En elakartad muntumör. Den såg riktigt ilsk ut.

I och med mitt "fynd" stannade allt inom mig och jag förberedde mig på mitt livs värsta resa. Den resan som jag bävat för i tio års tid. Resan som skulle innebära att min och Walles väg skulle skiljas åt.

Tårarna har inte slutat rinna. Hela helgen har jag gråtit. På jobbet. I skogen. I sömnen.

Nu gråter jag av lycka. Jag får ha kvar min prins ett tag till. Det var ingen elak tumör.  THANK GOD!!!!!

När vi  ändå var inne så passade vi på att göra en "total-check" på W som visade sig vara riktigt bra.

Blodvärdena behövde en boost men annars var han tip top!

Denna gången fick jag med mig min älskade hund hem igen. Det trodde jag aldrig när jag satte mig i bilen i morse. Jag hade gått igenom hela scenariot i huvudet. Tomt koppel i handen. Åka hem utan W. Alla tjejorna skulle leta efter W. För att inte tala om Jeppe....

Döm om min lycka när de återförenades i hallen allihop. Än en gång. Då brast det för både mig och husse.

Jag är världens lyckligaste människa idag. Och helt slut. Vilken pärs!

Men vad gör det när allt kommer omkring...?

Jag ska banne mig fira med skumpa ikväll! För det här ska firas! Fira att jag får ytterligare tid med min prins. Fira att Jeppe får ha kvar sin bästaste kompis. Fira att hela vår familj får njuta av hans härliga närvaro ett tag till.

Walle. Kungen av Fridaland.

Nu ska vi leva livet som om varje dag vore den sista.

Var rädda om varandra!