...men hemma bäst! Så sant så sant.... Det var underbart att återse resten av familjen igår. Den tvåbenta procenten mötte upp på Arlanda. behöver jag säga att det var härligt att få pussa på lille guldklimpen igen!?! Helt plötsligt tyckte jag att han hade fått så stora tänder... Konstigt det där ;-)

Den fyrbenta arsenalen överföll mig när jag kom hem. Jag har nog aldrig sett dem mer lyckliga. Eller snarare hysteriska... De hade nog gett upp tanken på att jag skulle komma hem.

Jag har aldrig varit borta från dem så här länge förut. Nyttigt men jobbigt ;-)

Dock verkar de ha vilat sig i form i husses sällskap... *hmmm* Beanie som var nerbantad innan jag åkte har återgått till sitt frodiga jag. Ambra har tuttar som klappar när hon går.... Jaja, på´t igen bara. Ikväll ska vi ut på joggingtur. Det kan jag behöva efter en vecka i skolbänken och med amerikansk diet.... Jösses vilken flottig mat de har overthere!

Jag har haft en vecka i absoluta världsklass! Utbildningen jag har gått liknar inget annat. Jag har fått en upplevelse som jag sent kommer att glömma.

That´s for sure!

Under min utlandsvistelse fick jag även ett tråkigt besked: Dicken kunde inte röntgas pga sitt hjärta som är mycket dåligt. Utöver detta har han dessutom problem med sina hasleder som orsakar smärta. Räcker det inte med elände för hans del nu? Hur blev det så här....?

Jag avslutar med några bilder som jag fått från Caisa, som fick äran att träffa lille älsklingen. Tack Caisa för bilderna och rapporten.

Det värker i hjärtat när jag tittar på bilderna. En oerhörd sorg över att han är så sjuk. Och jag lider med hans familj som behöver leva med smärtan. Och när jag tittar på bilderna så ser jag mamma Beanie. Hade någon frågat mig hur jag trodde att hennes barn skulle se ut, så skulle han vara praktexemplet. Blicken, rynkorna, tjocka nosen, de underbara färgerna. Och allt skinn....Det är mamma Beans.  Dicken, lilla hjärtat.

Pussar i massor från barndomshemmet....