...för eftertanke. Jag behöver dem ibland.

Tid att vara ensam med mina tankar. Pappa-figuren har dragit till Tyskland så jag och Jeppson tillsammans med vår fyrfota armé kamperar här på hemmaplan.

En nackdel är dock att de vaktar nåt enormt när inte husse är hemma. Och jag som då är mörkrädd skiter ner mig varje gång. Här ute hos oss är det mörkt. Och då menar jag MÖRKT. Och när man sitter och glor på TV och fyra gurglande rottisar hoppar upp i sofforna, ställer sig på bakbenen, tittar ut genom fönstret och gurglar ut i det tomma mörkret.... Ja, jag blir duktigt rädd i alla fall!

Tur att de får plats i sängen allaihop i natt!!!! *ler*

Jag har funderat mycket kring bemötanden männisor emellan. Hur man behandlar andra människor och hur man blir behandlad själv. Tål att tänkas på. Varför agerar vi som vi gör?

Ofta är vi så mitt uppe i allt, att vi inte hinner reflektera kring sådant.

Och hur ofta man försöker göra saker och ting rätt. Att alla ska bli glada och nöjda. Och så räcker det ändå inte... Varför?

Det finns ett ordspråk: "Hur  man än vänder sig så sitter rumpan bak"

Så sant som det var sagt.

Buona notte!

...fick jag med mailen härom dagen. Av Sabine (Dino-matte) närmare bestämt. Tack för underbara bilder. Herregud! Har guldklimpen varit så där liten???? Ljuvlig!

Det kom även med lite nya bilder på familjens älskade odåga. Ja, trot eller ej, men han är faktiskt det ibland ;-) Efter att ha pussats lite med pappa Condor i söndags så kan jag konstatera att han är en blandning av sin pappa och farbror Conrad. Det är så roligt att se släktdragen så  tydligt.

Tack för att ni förvaltar Dino på allra bästa sätt!

Kramar från barndomshemmet :-)

Vi har en välkomstkommitté som inte liknar någon annan.

Oömma kläder rekommenderas samt ett tomt pusskonto som är i behov av påfyllning.

Välkommen till ett hem fyllt av "mördarhundar", "kamphundar", "rovdjur" eller vad folk älskar att kalla dem. Kärt barn har många namn :-)

Och som bilderna visar, så är den yngsta den mest blodtörstiga av dem alla ;-)

Varmt välkomna! :-D

...a la Casa Deveritas :-)

Ja, ibland kallas han det. Jesper. Han ÄLSKAR djur! Precis som sin mamma.

Det är något speciellt med djur. Okomplicerad kärlek, lojalitet, spontanitet, ärlighet... Listan kan göras lång.

Jag blir lika glad varje gång jag ser Jeppe med hundarna eller Sally (katt). De har något speciellt ihop. Det ballaste av allt är att Mowgli redan nu utvecklat olika typer av relationer till var och en av hundarna. Då husse till och med ibland har svårt att se skillnad på dem, hur fanken kan Jeppe göra det...? Intressant.

Ska se om jag lyckas ladda upp lite filmer också där Jeppe och Dilla lekar med en tennisboll. Den leken liknar ingen annan ;-)

Härom morgonen, när Jeppe precis vaknat, kom Dilla in i hans rum för att säga godmorgon (hon och Willy gör alltid det). Jeppe blev så glad när hon skulle slicka honom i ansiktet, att han greppade tag i hennes halsskinn och borrade in hela ansiktet  i hennes päls och bara kvittrade av förtjusning.

Vilken gåva att få växa upp bland alla djur! Jag tror att lille Mowgli instämmer. Vi måste pallra oss iväg till öppna förskolan med jämna mellanrum så att han lär sig att prata istället för att morra och dricker vatten ur glas istället för hundarnas vattenskål...*ler* Hans favoritleksak? Märgben såklart! :-D

PS Som synes är det dags för ett frisörbesök igen.....Jeeezuz!

....hur i hela friden kunde vi döpa honom till Camelot????  Han ÄR ju en Conrad. Titta på honom....Camelot!?! *pfff*

Ambra är, oavsett namn, säkerligen MYCKET stolt över sin son i Norraste Norrland. Och det är jag med. Han gör sitt bästa för att matte ska få nya gråa hår var dag :-)

Kolla blicken... Vilken kille! *grrrr*

Vilka härliga bilder! Lilla Dixi har haft turen att hamna hos familjen Torving där hon lever livets glada dagar. Som synes har hon fyrbenta kamrater i en lite större modell. Så gulligt!

Hon är en kopia av sin mamma, lilla Dixi. Vilken uppsyn :-) Hon är söt som socker!

Tack familjen Torving för de fina bilderna!

Det där man ALDRIG trodde skulle hända. Efter att ha lugnat ner mig en smula kan jag konstatera att Willy nog var och hälsade på Sankte Per en sväng igårkväll...

Jag kom hem efter jobbet och tog ut hundarna på promenad. Vi gick ner runt hagarna och klockan var mörkt.

Willy går lös som vanligt och jag ser att han hittar hästskit som han glatt sätter i sig. Jag ropade åt honom att "spotta uuuuuuut" och han gjorde sitt yttersta för att hinna svälja istället :-) Hittills är allt precis som vanligt.

Så ser jag att han har satt nåt i halsen. Hästskit så klart! Jag ser på hans kroppshållning att han kväljer och jag hör honom harkla. Sen välter han omkull och rullar ner i diket. Han får ingen luft överhuvud taget.

Jag släpper de andra hundarna och kastar mig efter ner i diket. När jag får tag på honom blir han stilla. Allt  blir stilla.

Jag gräver honom i halsen så långt jag når och känner en stenhård hästskit längre ner i halsen. jag ger honom ett par kraftiga knytnävsslag på bröstkorgen och då kippar han efter luft. Strax därefter reser han på sig. Min älskade hund. Min Walle!

Många tankar hann snurra genom huvudet. Det var inte så här det skulle sluta.... Han kan inte fara nu... Vad ska jag göra? Tänk om jag loosar honom, här och nu....

Tack gode gud för att det var jag som var ute med dem.

Tack gode gud för att jag visste vad jag skulle göra.

Tack gode gud för att jag är en sån person som inte blir apatisk när situationen blir lite pressad, utan snarare läbbigt fokuserad.

Tack gode gud för att allt gick vägen.

Snart ska Kungen av Fridaland fira sin 10:e födelsedag med Pasta Pesto och fanfarer! Och jag hoppas innerligt att det blir så.

När sådana här saker inträffar inser man att livet är skört.

Ta vara på varandra idag. Imorgon kan det vara försent.

Pussa lite extra på alla era vovvar ikväll. Det ska jag göra :-)

PS Nu har jag bestämt mig för att jag ska sprida min kunskap om första hjälpen för hund. Vi startar på lägret ;-)