Det där man ALDRIG trodde skulle hända. Efter att ha lugnat ner mig en smula kan jag konstatera att Willy nog var och hälsade på Sankte Per en sväng igårkväll...

Jag kom hem efter jobbet och tog ut hundarna på promenad. Vi gick ner runt hagarna och klockan var mörkt.

Willy går lös som vanligt och jag ser att han hittar hästskit som han glatt sätter i sig. Jag ropade åt honom att "spotta uuuuuuut" och han gjorde sitt yttersta för att hinna svälja istället :-) Hittills är allt precis som vanligt.

Så ser jag att han har satt nåt i halsen. Hästskit så klart! Jag ser på hans kroppshållning att han kväljer och jag hör honom harkla. Sen välter han omkull och rullar ner i diket. Han får ingen luft överhuvud taget.

Jag släpper de andra hundarna och kastar mig efter ner i diket. När jag får tag på honom blir han stilla. Allt  blir stilla.

Jag gräver honom i halsen så långt jag når och känner en stenhård hästskit längre ner i halsen. jag ger honom ett par kraftiga knytnävsslag på bröstkorgen och då kippar han efter luft. Strax därefter reser han på sig. Min älskade hund. Min Walle!

Många tankar hann snurra genom huvudet. Det var inte så här det skulle sluta.... Han kan inte fara nu... Vad ska jag göra? Tänk om jag loosar honom, här och nu....

Tack gode gud för att det var jag som var ute med dem.

Tack gode gud för att jag visste vad jag skulle göra.

Tack gode gud för att jag är en sån person som inte blir apatisk när situationen blir lite pressad, utan snarare läbbigt fokuserad.

Tack gode gud för att allt gick vägen.

Snart ska Kungen av Fridaland fira sin 10:e födelsedag med Pasta Pesto och fanfarer! Och jag hoppas innerligt att det blir så.

När sådana här saker inträffar inser man att livet är skört.

Ta vara på varandra idag. Imorgon kan det vara försent.

Pussa lite extra på alla era vovvar ikväll. Det ska jag göra :-)

PS Nu har jag bestämt mig för att jag ska sprida min kunskap om första hjälpen för hund. Vi startar på lägret ;-)