...vargen.

Under hösten har vi haft en ung varghane som drivit runt i södra Roslagen. Man har kunnat följa hans framfart via lokaltidningen. För inte så längesedan kom rapporter om att han varit nere vid vår lilla badplats och druckit vatten.

Han har under sin turné rivit ganska många får där han dragit fram.

Detta har resulterat i att man dessvärre bestämt sig för att skjuta vargen.

I går morse ringde telefonen. Det var grannen. Han frågade om jag hade hundarna ute. Näää inte just nu....

"Vilken tur! Vargen har varit i mitt garage nyss och är på väg bort mot er nu...."

GULP!!! WOW!!!!

Det är precis så jag känner. En skräckblandad förtjusning. Skiiitläskigt att ha en vild varg som stryker omkring. Å samtidigt så otroligt häftigt!

Under kvällspromenaden hade jag naturligtvis glömt pannlampan så promenaden  genomfördes i totalt mörker. Det enda som syntes var hundarnas blinkhalsband. Inget annat. Gång på gång tittade jag mig över axeln utifall jag skulle se vargen. Jag vet inte om jag trodde att vargar var självlysande...?

Hoppas att varggossen har något sjätte sinne och ger sig av till skogs där han får vara ifred så att han slipper fara till himlen.

Och jag var extra noga med att ropa in Sally-katt igårkväll. That´s for sure.

Harkel, host, attjo och snor! Det är de enda ljud som hörs här hemma just nu. Och nu är alla hundarna sjuka, med snorsträngar likt dagisbarn. Så vi ä'r sjukskrivna tills vidare... *suck*

Kram från DeVeritas family!